Allt fler svenskar lider av biofobi, rädsla för naturen. Boel Gerell funderar över konsekvenserna när vi blir främmande för det vi har omkring oss.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det fanns en tid när jag värjde mig för namnen på växterna och djuren. Kanske för att de tvingats på mig, som en läxa att lära. Rovfåglarna förstås, gladan med sin kluvna stjärt och tornfalken som blixtsnabbt ryttlar över fältet. Ek och al och alm och små blommor i gräset, som öppnar sig som hemligheter när man kommer nära.
Mormors glasögon, en liten blå blomma med ett ansikte. Kamomill som liknar prästkrage, men luktar annorlunda. Mandelblom som är mer gräddvit och liksom stadigare i skaftet än ängsbräsma och körvelns frön som smakar lakrits när man tuggar på dem.
Allt det här var viktigt när jag växte upp och som jag trodde, en självklarhet att kunna. Och jag minns fortfarande dagen när en stor fågel landade på lågstadiets tak och väckte vårt intresse.
– En trut, konstaterade jag och närmsta killen vände sig om och glodde på mig.
– Vasadu?
– Trut, sa jag lite högre och nu stirrade de allesammans innan det förbluffade asgarvet bröt ut.
– Hon tror att fågeln är en mun!
Indignerat protesterade jag och stegade slutligen i väg till fröken för att få rätt.
– De vet inte att det är en trut.
– Så säger vi inte här.
– Men fågeln är en trut!
Ögonen som smalnade, ogillandet och det lätta greppet om armen.
– Mun heter det.
Ett glapp mellan min värld och andras, en blandning av förakt och avundsjuka inför deras semesterresor till soliga stränder och helgutflykter till stormarknaden. Själv ägnade jag söndagarna åt att traska över leriga fält i tunga gummistövlar, steget efter de andra. Motvillig och tvär som jag minns det och ändå blev de kvar någonstans hos mig, de där karga vidderna, den gråmulna himlen - och namnen.
Sedan dess har kunskapen om djur och växter än mer förvandlats till en spetskompetens för de få. Det talas om en utbredd artblindhet och när växterna inte längre har namn glider de samman till ett anonymt grönt gytter. I medierna blåses faran för fästingar, vildsvin och varg upp och skapar känslan av att en utflykt till skogen är ett riskprojekt. Lera och mossa upplevs som motbjudande och bristen på bekvämligheter som papperskorgar och elektriskt ljus är besvärande.
På köpet ökar rädslan och i vissa fall till och med äcklet för naturen. Fenomenet kallas biofobi och enligt en undersökning gjord av Lunds universitet 2025 har en av fem svenskar den här typen av känslor. Ett förbluffande resultat för en nation vars självbild länge varit att vi är ett naturälskande folk.
På de där känslorna tänker jag när jag läser psykiatrikern Anders Hansens bok ”Hjärnans akilleshälar” där han beskriver drivkrafterna bakom folkmord. Enligt honom är det inte i första hand hat som gör folkmordet möjligt, utan hellre just äckel som resulterar i en syn på den andre som någon som inte behöver finnas.
Genom att beskriva en grupp som motbjudande, inte sällan jämställd med redan föraktade djur som kackerlackor, svin och löss möjliggörs diskrimineringen och det följande våldet. Kränkningar som hellre än att väcka medkänsla spär på äcklet och får oss att tänka att de förtjänar behandlingen de får. I stället för individer blir de ett gytter, i läger och fängelser än mer anonymiserade och avhumaniserade när de berövas sina namn, sina kläder och övriga personliga kännetecken.
Läsningen är chockerande, inte enbart på grund av våldet utan för den distanserade likgiltigheten processen mynnar ut i. Och jag tänker att namnen trots allt har betydelse, inte bara för lägerfångarna som reducerats till ett nummer på armen. Utan också för djuren och växterna i skogen, som utan sin särart är så mycket lättare att göra sig av med. I förlängningen möjliggörs en eliminering av arter i en omfattning som hotar också mänsklighetens framtid på jorden. För hur vi än fjärmar oss är vi fortfarande en del av naturen, ett djur i mängden.
Med den skillnaden att det är vi som har all makten. Djuren har så gott som inget inflytande över vad som händer med naturen och inte heller träden eller vattendragen har några rättigheter. Inte i Sverige i alla fall och inte än så länge. Men på andra platser på vår jord har det mirakulösa faktiskt hänt att floder som Whanganuifloden i Nya Zeeland, floden Wye i Storbritannien och Magpie i Kanada fått samma status som en juridisk person.
Och personer kan ingen äga, de äger sig själva. De kan dessutom ställa den till svars som gör den skada. En revolutionerande tanke inte minst för oss i väst, som grundat hela vår världsbild på idén om naturen som en underordnad resurs och människan som dess herre, skapelsens krona. Eller som det sägs i Gamla testamentet:
”Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Genom den inflytelserike filosofen René Descartes skärptes idén om den mänskliga suveräniteten och resulterade i en syn på djur som själlösa existenser, drivna av instinkter och mekaniska reflexer och utan förutsättningar att känna smärta, glädje eller sorg som vi gör. Därför kunde djuren behandlas hur grymt som helst. De var inte tänkande, kännande varelser utan ”djurmaskiner”. För Descartes var det självklart att en varelse som inte kunde tala, inte heller kunde tänka eller känna. Kopplingen mellan språk och värde har fortsatt att genomsyra den västerländska kulturen och vår blick också på varandra.
Än i dag finns det gott om människor som vägrar acceptera evolutionsteorin och den vetenskapliga förklaringen till hur livet uppkommit på jorden. Framförallt är det tanken att människan härstammar från aporna som skaver och omöjligt kan fogas samman med föreställningen att vi är så mycket mer än djur. Inte för inte är vårt namn homo sapiens, som i den förnuftiga, tänkande människan.
Förnuftet till trots förstör vi människor livsbetingelserna omkring oss och gör planeten allt svårare att bo på. Utvecklingen har gått fort och går ständigt fortare, trots alla varningar. Redan 1962 publicerade den amerikanska biologen Rachel Carson sin numera legendariska debattbok ”Tyst vår” där hon beskrev de förödande effekterna av tidens användning av bekämpningsmedel som DDT. Gifterna tog inte bara död på insekterna som skadade skörden utan också på fåglarna som livnärde sig på krypen.
Med för tiden förbluffande klarsyn redogjorde hon för konsekvenserna av den kortsiktiga vinsten för jordbruket och skogsnäringen och i förordet skrev hon:
”Kommande generationer lär knappast komma att förlåta oss att vi så helt avstått från all vettig omtanke om integriteten hos den natur som bär upp allt liv på jorden”.
Redan 1962 fanns kunskapen om priset för de mänskliga framgångarna. Ändå har vi sedan dess fortsatt att förgifta vår planet i en utsträckning som saknar allt förnuft och som fyller åtminstone mig med en känsla av skräck och äckel. Att i det perspektivet lämna över bestämmanderätten över framtiden till en flod låter ärligt talat som en rimlig lösning.
Boel Gerell
författare och kritiker
Producent: Ann Lingebrandt
Litteratur:
Johan Kjellberg Jensen, Anna S Persson, Masashi Soga: Toward a unified understanding of people’s aversion to nature: biophobia, Frontiers in Ecology and the Environment, 2025.
Anders Hansen: Hjärnans akilleshälar, Bonnier Fakta, 2026.
Rachel Carson: Tyst vår, Volante klassiker, 2021.
