AA Milnes fantasivärld har använts till självhjälp och diagnosmaterial. Maria Küchen undrar var sagomagin tar vägen när samtiden tolkar Sjumilaskogen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den materiella välfärden i västerlandet idag skapar illusioner. Många tror felaktigt att bara du vill det, kan livet kan bli helt och hållet bra. Besvikelser, sorg och smärta kan undvikas bara du tänker positivt, uppfyller din inre potential och väljer att leva ditt bästa liv. Har du försökt? Gör tillvaron ändå ont? Då är du nog deprimerad. Som åsnan I-or i Nalle Puh. Negativt tänkande har drivit I-or in i en kronisk depression. Passiv och grå står han där och klagar medan de andra djuren i Sjumilaskogen väljer glädjen. Men lyckligtvis finns det piller mot sånt.
I-or skulle vinna mycket på att få antidepressiv medicin, gärna kombinerat med samtalsterapi, enligt en kanadensisk studie från år 2000 med titeln ”Patologi i Sjumilaskogen”. Där hävdar en grupp medicinska forskare på fullt allvar att Christoffer Robins gosedjur har diagnoser allihop.
Men jag tycker det är struntprat att Ior skulle vara deprimerad. Han är ingen muntergök, det måste man medge. Men en deprimerad varelse skulle till exempel knappast reagera som I-or gör på födelsedagspresenterna han får av Puh och Nasse. Puh vill ge I-or en burk honung, men eftersom Puh är som han är – hans diagnoser återkommer vi till – så äter han upp honungen på vägen. Nasses present är en ballong från hans eget födelsedagskalas som olyckligtvis spricker innan han hinner fram.
Så hur reagerar I-or på de gåvorna – en tom honungsburk, resterna av en sprucken ballong? Knappast som en deprimerad person skulle ha gjort. ”När I-or fick se burken blev han mycket förtjust” skriver A A Milne. ”Nej men, sa han, jag tror min ballong är precis lagom stor att lägga i burken!” Försiktigt tar I-or upp ballongen, lägger den i burken, tar ut den, lägger den på marken, gång på gång. Han är, står det i boken, ”lycklig som aldrig förr.” I en annan episod förlorar I-or sin svans. När den har återfunnits och satts på plats, ”skuttade Ior omkring i skogen och viftade så förtjust med svansen, att han råkade knuffa omkull Nalle Puh.” Deprimerad? Knappast.
Däremot är I-or stoiker. Den romerske kejsaren och stoikern Marcus Aurelius, skrev i sina Självbetraktelser om vikten av att påminna sig själv, inför till exempel en god stek, att den bara är en bit av en dött djur. På det viset kommer man åt det verkligas hjärta och ser saker för vad de är. I-or skulle instämma helhjärtat. Men I-or är också passivt aggressiv och manipulativ. Han spelar martyr med hjälp av ironier som får omgivningen att känna skuld. Han föraktar de andra djurens enfald och det händer att han tar åt sig äran för deras bedrifter. Som när Nasse och Puh av misstag tar högen med pinnar som är I-ors hus. De tror felaktigt att I-or inte har någonstans att bo, och använder pinnarna för att bygga ett nytt hus åt honom i en annan del av skogen. Förnöjd konstaterar I-or att det nya huset är bättre. ”Där ser man vad som kan åstadkommas om man anstränger sig en smula”, säger han. ”Förstår du det, Puh? Förstår du det, Nasse? Först Eftertanke och sedan Hårt Arbete. Titta nu på det! Så går det till att bygga ett hus!”
I-or är med andra ord inte perfekt. Det är ingen. Men i det tjugoförsta seklet är han inte ensam i Sjumilaskogen om att få neuropsykiatriska diagnoser för att han är som han är. Den skuttiga Tiger har förstås ADHD – liksom Puh, på grund av hans koncentrationssvårigheter. Hans ständiga räknande av honungsburkar är dessutom ett tvångssyndrom. Nasse har generaliserad ångest, Uggla är dyslektisk, och så vidare. ”Vi finner en skog”, säger de kanadensiska forskarna, ”där neurologiska och psykosociala problem varken erkänns eller behandlas.”
Andra som har analyserat A A Milnes barnböcker ur ett psykiatriskt perspektiv, förmodar att Milne skapade den idylliska Sjumilaskogen för att bearbeta sina erfarenheter från första världskrigets skyttegravar. Kanske var Sjumilaskogen ett sätt för honom att återskapa förkrigstidens barndomsidyll. Men senare i livet hade han svårt att glädjas åt sina monumentala framgångar som barnboksförfattare. Han var avundsjuk på sin före detta vän P G Wodehouse, som visserligen inte vann finkulturens hjärtan men ändå gjorde succé bland vuxna läsare.
Hans son Christopher Robin mobbades i skolan på grund av böckerna som hans pappa hade skrivit. Hans mamma tog avstånd från honom när han gifte sig med ”fel” kvinna och ville inte veta av honom ens på dödsbädden. Hans liv, liksom pappans, rymde besvikelser och smärta. Att leva är som sagt svårt. Och varje tid tacklar livssmärtan på sitt eget sätt.
Före diagnossamhället, på 1980-talet när new age höll intuitionen högt och österländska läror var på modet i hippierörelsens kölvatten, skrev till exempel Benjamin Hoff den bästsäljande självhjälpsboken ”Tao enligt Puh”. Här framställs inte Nalle Puh som ADHD-björn med koncentrationssvårigheter, utan som en föredömlig levnadskonstnär i taoismens anda – en filosofi som i Hoffs tappning kan sammanfattas med orden: ”Don’t worry, be happy.”
Hans bok är fyndig ibland, men också irriterande. Ständigt gnäller han om hur dumt det är med vetenskap. Intuitionen romantiseras på intellektets bekostnad, på ett sätt som pekar framåt mot det postfaktiska samhället, där min okunnighet är lika mycket värd som din kunskap. Kanin och Uggla personifierar kontrollbehov och pseudointellektualism, i stället för att bara få vara vad de är – leksaksdjur på äventyr, i en sagovärld som blivit klassisk tack vare A A Milnes underfundigt filosofiska humor, Brita av Geijerstams toppenöversättning till svenska och E H Shepards illustrationer.
Shepards Puh-akvareller är kusligt porträttlika. På The New York Public Library finns förlagorna, verklighetens Christopher Robins gosedjur, luggslitna och instängda i en glasmonter – Puh, Nasse, I-or, Tiger, Kängu och lilla Ru. Jag får känslan att någon heffaklump har fångat in dem och stoppat upp dem. Gör inte det. Ta inte död på Sjumilaskogens magi, genom trista projiceringar utifrån snäva samtidsperspektiv. Gör som Puh, bejaka leken. Som den honungsälskande björnen med mycket liten hjärna sjunger: ”Det kan vara kul att bara vara Puh.”
Maria Küchen
författare och kritiker
