Sent i livet gjorde Nils-Åke Hasselmark en remarkabel återkomst. Paul Tenngart berättar om mötet med en poet och hans livsnödvändiga dikter.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mitt i den pandemiska sommaren 2021 ringer telefonen. Jag är i stugan och mottagningen är dålig, men jag hör att rösten tillhör en man från Stockholm och jag urskiljer orden ”Paul Andersson” och ”brev”. När jag tror att jag har förstått blir jag eld och lågor: den här mannen har rensat i sina lådor och hittat ett brev från den legendariske femtiotalspoeten Andersson. ”Javisst,” säger jag, ”det är bara och skicka!”
Jag uppfattar inte riktigt mannens namn. Först ett dubbelnamn: Sven-Åke? Nils-Erik? Och så ett efternamn med ”Hassel” i sig. Hasselquist? Hasselgren?
När paketet anländer veckan därpå blir jag besviken. Inte finns här något brev från Paul Andersson. Istället står jag vid brevlådan med en tjock bunt datorutskriven korrespondens från 1960-talet mellan två för mig helt okända brevskrivare.
Men jag får åtminstone reda på den där mannens namn, och när jag konsulterar Internet stiger intresset igen. Jaså minsann, Nils-Åke Hasselmark är själv poet och har gett ut sjutton diktsamlingar sedan 1957. Och på åttiotalet fick han Sveriges Radios lyrikpris för sin författargärning. Varför har jag aldrig hört talas om honom?
Några månader senare träffas vi i hans lägenhet på Brännkyrkogatan 29 på Södermalm. Jag vill hjälpa honom att publicera de där gamla breven mellan Nils-Åke och en författarkollega som är på resande fot ute i Europa. Breven handlar om det skrivande livet och ger en unik inblick i en poets tillvaro mitt i folkhemmets sextiotal: de ständigt grusade förhoppningarna om stipendiepengar, balansgången mellan åtråvärd skrivtid och tvingande vikariat på fritidshem, men också den rena kreativiteten, passionen för de poetiska orden – ja, den obändiga övertygelsen om diktens livsnödvändighet. Samtalet med Nils-Åke ger mig mycket mer kött på benen om allt det där, men jag får också en massa annat.
Jag får reda på att han som ung försörjde sig som sjöman, åkte med tankbåt uppför Eufrat och stannade till vid öarna utanför Venezuela. Det tatuerade ankaret vid tummen bär ännu vittnesbörd om denna unga världsupptäckartid. Efter lumpen 1954 liftade han ner till Medelhavet för att leva bohemliv och måla tavlor. På Ibiza blev han förälskad, och under två eruptiva veckor skrev han sin första diktsamling, Kärleken till den japanska flickan. På Norstedts hamnade manuset hos Hjalmar Gullberg, som rekommenderade utgivning efter lite finslipning.
Men vid det laget var Nils-Åke redan färdig med sin andra samling, och sitt första alster ville han inte längre veta av. ”Vill du verkligen ta tillbaka Kärleken till den japanska flickan?” frågade en förbryllad Gullberg. ”Ja,” svarade ynglingen, ”den nya är mycket bättre.” Några månader senare debuterade han med Dikter över en brusten trädgård och bestämde sig för att ge upp tanken på ett stabilt yrke och satsa helhjärtat på poesin.
Jag får ett uppdrag där i Hasselmarks lägenhet. Breven utgör ett historiskt hisschakt till en poets konkreta villkor i välfärdsstatens Sverige. Själv är han inte längre ett namn, men förlagen kanske lyssnar på en litteraturhistoriker som jag. Sen formulerar han den insikt som ligger bakom allting: ”Jag ska dö snart, så är det ju.” I hans tonfall finns inte ett uns av vanlig dödsskräck, men väl konstnärens fruktan för att bli bortglömd. Eller snarare, i Nils-Åkes fall, för att förbli bortglömd.
Hans skrivbord står mitt i det bokbelamrade vardagsrummet. Bredvid en ståtlig skrivmaskin ligger en prydlig pappershög, och mot den gummiklädda valsen är några nya versrader på väg att ta form. ”Ja,” säger han nästan lite skamset, ”det är en ny grej jag håller på med. Vi får se om det blir nåt av det.”
Några veckor efter mitt besök skickar Nils-Åke mig alla sina diktsamlingar från mer än sextio aktiva år. Jag gräver ner mig i böckerna och inser vilken kulturskatt som Postnord har forslat från Södermalm till Lund. Och det slår mig snart att det intryck jag fick av Nils-Åke och hans ensamma trerummare speglar en genomgående tematik i författarskapet. Redan debutboken frammanar en akut känsla av saknad och glömska. I tidens virvlar blåser allting bort och lämnar det gamla övergivet och förtvivlat. Genom hela samlingen är gryningen en tid då natten går förlorad. Det nya förgör det som nyss var, bara för att alldeles strax självt försvinna in i glömskan:
Dagen är räddad
likt ett stycke gulnat pergament,
men ej åt eftervärlden.
Den hotande glömskan blir en grundbult i författarskapet. Den återkommer i den finstämda Långsamma dikter från 1965, en sorgeskrift över styvfadern – ”en jäkla fin man”, enligt Nils-Åke. Och den framträder starkt i sjuttiotalstrilogin Läppläsarens avsikter I–III, som i den milt groteska bilden av döden:
Det får bli det vaga sälskinnsljuset
mitt i vårvintern, som visar fram
lämningarna på obduktionsbordet.
Det är knappt att ens dagsljuset orkar bry sig om vad den enskilda människan lämnat efter sig.
Veckan före jul 2021får jag manuset till hans nya projekt. Det heter Fåradingar och består av korta, täta dikter som är genomlysta av den annalkande dödens tomhet, men som också rymmer en förundran över det enskilda livets lilla glans, som när den åldrade poeten ger sig ut på en riskfylld promenad nerför Bastugatans vinterhala sluttning:
Obetydlig i morgonljus en aning löjlig
ger jag min andedräkt till världens
och hamnarnas ensamhet
Jag ringer honom direkt. ”Manuset är fantastiskt!” hojtar jag. ”Det måste komma ut!” ”Säger du det?” svarar han, ärligt förvånad över min entusiasm. ”Ja, då så.”
Fåradingar publiceras i november året därpå. Några veckor senare får boken strålande kritik i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Och kort därefter tilldelas Hasselmark ett pris av Samfundet De Nio på 100 000 kr. Han ringer, glädjestrålande. ”100 000 kr! Det är ju inte klokt! Vad ska jag göra med så mycket pengar?” Tja, tänker jag, nog finns det väl hål att stoppa den summan i. Men Nils-Åke har mer konstruktiva planer. ”Jo, jag tror jag vet vad jag ska göra”, säger han. ”Pengarna får gå till en ny bok!”
Ja, veckorna före jul 2022 börjar den sena men starkt skimrande renässansen för Nils-Åke Hasselmark. Nästa samling heter Ingenmans strandoch utses av Sveriges Radio till 2024 års allra bästa svenskspråkiga diktbok. Vid det laget har han också fått Bellmanpriset av Svenska Akademien. Även dessa slantar går till poesi. Han donerar dem till Författarförbundet och skapar ett eget lyrikstipendium.
Så lyckas Nils-Åke Hasselmark säkra sitt eget eftermäle innan han går bort i april 2026. Med sin remarkabla återkomst till den svenska poesiscenen stiger hans säregna poetiska röst på ålderns höst upp ur historiens glömska. Som han själv formulerar det i första dikten i sista samlingen:
Brevet har nu säkert hunnit fram till huset
Från den som skymtar ensam i diktens milda dis
Paul Tenngart
litteraturvetare och författare
