Bluff, båg – och ren magi. Houssin Vennberg Sninate tittar närmare på den amerikanska favoritsporten som håller på att bli en global angelägenhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
19 september 2024. I Sverige går torsdagsnatten mot fredagsmorgon, men i Förenta staterna är det eftermiddag när Los Angeles tar emot Miami Marlins. Matchen kommer att sluta med en överlägsen vinst för hemmalaget. Men det var inte poängställningen (20–4) som gjorde den historisk och påminde oss om den unikt klumpiga och förljugna skönheten som är basebollens.
Jag missade tyvärr direktsändningen. Slumpen ville det till att min födelsedag skulle infalla samma natt och jag var helt enkelt upptagen med att bli firad. Men med lite hjälp från sportreferaten och klippen på nätet ska vi nog göra händelsen rättvisa.
I sjunde inningen är det dåvarande Marlins Mike Baumann som står på jordhögen för att kasta till slagmannen: japanen Shohei Ohtani. Baumann, vars första kast är en skruvboll, ser nervös ut; Ohtani fokuserad. Han slår, men missar. Strike ett. Baumann pustar ut före andra kastet – som dräms i backen. Tredje försöket: och nu är det Baumann som kastar utanför slagrutan. Boll till Ohtani.
Så kommer det. Fjärde kastet.
Baumann chansar på ännu en skruv. Men Ohtani har gjort sig redo. Tar kraft. Svingar slagträet: och träffar. Bollen far åt vänster, över billboardens neonbokstäver i en båge som inget utelag i världen skulle ha kunnat avbryta. – När bollen väl dunsar i backen är det långt in på läktaren. Och vips, har Ohtani skrivit in sig i historieböckerna som den ende basebollspelaren någonsin som i en och samma major league-säsong både slagit femtio home runs och stulit femtio baser. Vips, så bjöd födelsedagskvällen på ett rekord att fira.
Med andra ord finns det fog för att kalla det vi befinner oss i för en ny gyllene era för Förenta staternas favoritförströelse. Pengarna som pumpas in är astronomiska; efter några års nedförsbacke har publiksiffrorna återigen börjat peka uppåt; och det har nog aldrig varit en så blandad grupp människor i den högsta ligan som nu. I och för sig är det en sport med få år på nacken. Britterna har kastat korkbollar och dundrat med slagträn sedan åtminstone 1597, då cricketen först återfinns i skrift. Bas-boll, å andra sidan, omtalas först i den rimmade barnboken A Little Pretty Pocket-Book från 1744, och syftade då förmodligen på något som vi i dag skulle kalla för rounders:
När bollen väl farit,
Tätt efter är grabben
Mot stolpen så stadig
Sen’ hemåt med vinsten i matchen
Lyder ramsan i min fria tolkning. Jane Austen skiljer å sin sida mellan baseboll och cricket i sin gotiska roman Northanger Abbey från1818. Samväldets undersåtar tyckte uppenbarligen att det var lattjo med kast-och-slag-sporter; så pass att de, var de än slog sig ned eller rövade sig fram, anlade en oval gräs- eller grusplätt att kunna utöva dem på. Cricket blev precis lika oundgängligt som te och hemmavid-bryggd öl för att utstå ett liv i kolonierna.
Men i takt med att jänkarnas självbild utvecklades från satellit-undersåtar till banérförare för framtiden med stort F, förändrades deras inställning till brittisk kultur. Vem orkade längre med cricketens evighetslånga matcher nu när aristokraterna tillhörde historien? Modernitetens metropoliter krävde fart – och framför allt: något riktigt jävla amerikanskt. Exakt var, när och hur den moderna basebollen uppfanns är höljt i dunkel. Vissa – hör och häpna – hävdar till och med att det var i Kanada!
Tvetydigheter av den sorten finns det gott om. För som sporthistorikern John Thorn konstaterar i sin bok Baseball in the Garden of Eden (2011), så har ingenting varit så väsentligt för basebollens framväxt som bluff, båg och hittepå.
Ja, skall vi tro Thorn är sportens historia en enda stor lögn från början till slut. Men likafullt avgörande – som fiktioner ju brukar vara – för självbilden. Ty i Staternas förandligade dröm om baseboll har de segregerade så kallade ”Negro leagues” aldrig funnits, fri företagsamhet enkom haft det allmännas bästa för ögonen och dobbel bara varit ett smutsigt utnyttjande av rent spel och gammal hederlig idrottsmannaanda, snarare än en fSparaundamental drivkraft för sportens expansion.
Lögnerna har sedan gått på export överallt dit det Stora Imperiet skeppat sina soldater, ankrat sina fartyg och anlagt sina baser: vare sig det var Korea, Puerto Rico, Japan, Dominikanska republiken, Taiwan eller Panama, blev invånarna som ville vara med i leken tvungna att i någon mån göra osanningarna till sina.
Ändå har jag aldrig uppskattat en sport så mycket som baseboll.
Så, vad kan det finnas för skönhet i detta chauvinistiskt lögnaktiga och genomkommersialiserade tidsfördriv? Tja, för det första ska det sägas att det gav invandrare en öppning till att accepteras som en del av det amerikanska samhället: att några få andra generationens irländare, tyskar och senare också italienare faktiskt lyckades bli stjärnor i det nya landet, väckte hopp hos det stora flertalet. Men för att nå något som liknar sportens kärna måste man förstå lunken.
Den som suttit igenom en hel match – genomlidit varenda reklampaus – vet att det rör sig om en mycket långsam affär. Öl smuttas ur plastmuggar; jordnötter knäcks och knapras; slabbiga pizzatrianglar droppar fett på åskådarna utan att någon av spelarna ens behöver nå första bas. Men så kommer det! En plötslig explosion där en gudabenådad home run ställer matchen på huvudet. Eller så är det ett majestätiskt dubbelförsvarsspel som bränner ut två spelare ur innelaget under loppet av en slagsekvens och som bäst av allt kan liknas vid en väloljad maskin; ett löpande band i T-Ford-fabriken.
I skärningspunkten mellan vila och blixtfart uppstår basebollens magi. När vardagligheten som kletat sig fast och stelnat som ett lager chokladsås mot det förhöjda ögonblickets sundae brister, är det svårt att känna annat än tacksamhet. Hur mycket av en lögn man än har att tacka för det. Stunder som dessa rår förresten varken amsagor eller franchisernas hyckleri, erövringslusta och profithunger på. Kvar står bara sportens blottlagda mysterium: att njuta av ett gäng personer som slår och kastar boll.
Att erkänna det tror jag är en förutsättning för att basebollen ska kunna anträda denna nya guldålder, sisådär hundra år efter Babe Ruth, Jackie Robinson och Company, med en snäppet sannare självbild. En mer passande fiktion om sig själv. Makten och pengarna må fortfarande vara koncentrerade till det sargade imperiets mage: platser som Kalifornien, New York eller Florida där ägarna, investerarna och stipendierna finns. Men sinnet för sportens unika skönhet har sedan länge flyttat ut. Från att bara ha varit en nationell angelägenhet, skattas den numera kanske högre på ett campus i Santo Domingo, utanför en kiosk i Gwangju eller ett båtvarv i Taipei.
Det är inte utan skäl att vår tids stora stjärnskott, som är på god väg att överträffa Babe som den störste genom tiderna, heter Shohei Ohtani och kommer från Japan. Och det är väl värt att fira.
Houssin Vennberg Sninate
kritiker och författare
Producent: Ann Lingebrandt
