Var är kvinnorna som exploderar snarare än imploderar? Anna Ringberg söker ett grandiost vansinne och finner filosofen Helene von Druskowitz.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi befinner oss på ett mentalsjukhus i österrikiska Amstetten, tidigt 1900-tal. Patienten Helene von Druskowitz har kallats till överläkarens kontor, där hennes förmyndare väntar. Han är fly förbannad. Druskowitz, klassad som en abnorm individ, har nu begått en lika abnorm handling. Hon ombeds sätta sig vid skrivmaskinen.
Själsligt mörker kan ta olika riktningar. Själv växte jag upp med en pappa som med alkohol och grannfejder riktade sin desperation utåt, och en mamma som riktade oron inåt, genom att bli så liten som möjligt. Det explosiva och det implosiva. Hemma hos oss var könsrollerna tydliga och följde en logik som känns igen genom historien: män har ofta fått rasa, medan kvinnor burit tungt i det tysta.
Svartsynta kvinnor har setts som hysterikor och diagnostiserats – medan män citerats. Litteraturen, skriven av män, skildrar krig, inte förlossningar. Den maskulina vreden har lyst upp som blixtar på himlen, medan det feminina raseriet blivit till lavaströmmar, glödande under jordens skal.
Själv har jag skytt den inåtvända oron, den jag tänkt på som kvinnlig, och som jag sett kan fräta sönder både integritet och livsglädje. Jag har föredragit författare som bär sin desperation som en fackla, som med stora åthävor hänger sitt hjärta på en krok.
Sedan länge har jag älskat de manliga pessimisterna – Schopenhauer, Nietzsche, Cioran – karlar som med full kraft krossar den förljugna allmänhetens skenheliga humanism. Deras bombastiska misantropi och befriande brist på självinsikt är som mumma för själen.
Jag minns när jag en gång satt i ett själlöst köpcentrum, i väntan på att hämta min dotter på ett barnkalas. Jag läste Cioran och grät av tacksamhet över aforismer som: ”Att finnas till är att sitta fast.”
Lika glad blir jag när Schopenhauer kategoriserar fem sjättedelar av alla människor som idioter, moraliskt usla, intellektuellt slöa och perverterade. Och jag känner mig också märkligt lätt till sinnes när Nietzsche vänder omgivningen ryggen och hyllar sitt älskade fantasifoster övermänniskan. Det grandiosa vansinnet kan vidga världen och raseriets tyngd göra läsaren lättare.
Jag har undrat: var är kvinnorna som skriver på det här sättet? Hur ser deras pessimism ut – den som inte imploderar utan exploderar? Visst finns det en rad nerviga och tungsinta kvinnliga författare, som Virginia Woolf, Sylvia Plath, Mare Kandre eller den underbart svulstiga Kathy Acker. Men jag letar efter något annat: en systembyggare.
Och så finner jag Helene von Druskowitz lilla illorangea bok Pessimistiska kardinalsatser: vademecum för de friaste andarna, i Peter Handbergs fina översättning. Boken, som först trycktes 1905, nämns ibland som en föregångare till Valerie Solanas SCUM-manifest, men Druskowitz är mindre aktivist och mer filosof i den tyska pessimistiska traditionen.
De manshatande kardinalsatserna är så överdrivna att de blir komiska och så kategoriska att de ibland blir sanna. Kapitlet om mannen som världens förbannelse inleds med orden: ”Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.”
Mannen hör, enligt denna logik, över huvud taget inte hemma inom den förnuftsbegåvade världens ramar. Han är ett mellanled mellan djur och människa. En skamlös krämare. Ett missfoster. Se bara på hans slams‑flams‑aktiga könstecken och den vidriga skäggväxtens tjocka valkar och yrande hårtussar. Till och med det dummaste djur kan vara hans moraliska ledare.
Visst låter det galet. Men samtidigt är Druskowitz inte mer extrem än sina manliga kollegor. Schopenhauer menade ju att kvinnan är ett slags mellanled mellan barn och man, av naturen utsedd att lyda. Och Nietzsche beskriver henne som ytlig, låg, ”en orolig hinna på ett grunt vatten”.
De tre tyskspråkiga pessimisterna gör gemensam sak i att lyfta fram det eviga hatet mellan könen. Men medan Schopenhauer och Nietzsche hållerindividen främst, sluter Druskowitz pakt med hälften av mänskligheten. I skissen på en ny världsordning erkänns kvinnorna som den sanna mänskligheten. Äktenskapet avskaffas. Städerna delas. Kvinnorna blir översteprästinnor.
Feminismen ska slå igenom med eld och glans, skanderar Druskowitz. Och den feministiska revolutionen stod mycket riktigt för dörren när hon avled 1918. Hon var den andra kvinnan att disputera, någonsin, och hon skrev en rad filosofiska verk och feministiska lustspel.
Fram till 35 års ålder levde hon ett liv som fri intellektuell, för att sedan tillbringa nästan lika många år inspärrad. En politisk fånge, enligt sig själv. En mentalt rubbad, enligt psykiatrikerna på sinnessjukhuset i Amstetten. Samma Amstetten som hamnar i strålkastarljuset i vår tid, när det avslöjas hur Elisabeth Fritzl hållits fånge i källaren av sin sadistiske far. Det är som om Druskowitz mörkaste diagnos över mannen vägrar släppa taget.
På sinnessjukhuset är luften kvav, mättad av karbolsyrans bittersöta, stickande doft. Från korridoren utanför hörs släpande steg och klirret av nyckelknippor. Trots att Druskowitz är omyndigförklarad har hon i smyg lyckats skriva och publicera sina kardinalsatser. Hon har gjort det för en kvinna förbjudna: riktat sin svärta utåt. Det är därför hon har kallats till överläkarens kontor.
Inför honom och sin förmyndare måste hon nu högtidligt nedteckna ett löfte om att inte låta trycka någon ny skrift. Tangenterna smattrar: en kort förklaring, ett avslut, en sista text. Men männen i rummet är hopplöst försenade. För boken ligger ju redan där bredvid henne, nyss publicerad.
Över hundra år senare läser och inspireras jag av den druskowitzska dundrande vreden. Också i vår tid av tacksamhetsdagböcker, passiv mindfulness och individualism är kardinalsatsernas kraftfullhet och stilistiska råhet underbart uppfriskande. Här finns en pessimism med tydlig förankring i tillvarons grundvillkor, både på det teoretiska och personliga planet. Överdrifterna och det grandiosa vansinnet är så mycket mer levande än den vardagliga gnagande oron.
Och jag blir lättad, liksom dubbelt lättad, för det känns som att också mitt barndomshem öppnas upp och vädras på undantryckt ilska. En uråldrig lavaström som äntligen skjuter upp över ytan.
Anna Ringberg
författare
Litteratur
Helene von Druskowitz: Pessimistiska kardinalsatser: vademecum för de friaste andarna. I översättning av Peter Handberg, och publicerad tillsammans med Handbergs essä Promenad med störningar: Druskowitz vs Nietzsche. Ersatz, 2014
