Michel Foucaults tid i Uppsala har varit grogrund för myter. Johan Redin reder ut hur staden påverkade Foucaults skrivande, och hur han påverkade staden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När jag studerade filosofi i Uppsala i början av 1990-talet sades det på institutionen att Michel Foucault en gång i tiden ”minsann jagades ut ur stan”. Det var med ett slags stolthet. Man sträckte lite på ryggen. I väggarna ekade fortfarande den store logikern, professor Stig Kangers, yttrande om den så kallade kontinentala filosofin: ”det finns filosofi och det finns skitsnack”.
Det är drygt trettio år sedan, ännu rådde ett slags kallt krig mellan de två självutnämnda filosofiska supermakterna: Oxford och Cambridge kontra Paris. Jag minns att jag på ett postseminarium, när stämningen var mer uppslupen och de matematiska formlerna på svartatavlan halvhjärtat suddats ut till ett slags anglosaxiska hieroglyfer, tog mod till mig och frågade om det ändå inte fanns en gemensam grund i den analytiska filosofins intresse för språk, sanning och mening och den franska dekonstruktionen. Det var som om allt omkring mig tystnade. En person, högröd i ansiktet över denna tydligen befängda fråga, pekade med ett skakande finger på mig och min dåvarande flickvän: ”lever ni i ett förhållande eller lever ni i en… i en diskurs!” Det var dags att gå hem.
Foucault bodde och verkade faktiskt i Uppsala, från sommaren 1955 till hösten 1958. Den ännu okände filosofen anställdes som lektor i franska vid Institutionen för romanska språk, med ett bifogat uppdrag att leda kulturprogrammet för Alliance française, som inhystes på fjärde våningen i Maison de France på St. Johannesgatan. Det präktiga huset står där än idag. Om ni befinner er på Ofvandahls i Uppsala är det bara att stövla ett antal meter längre upp på Sysslomansgatan, så ligger det på första tvärgatan till höger, mitt emot Palermo, som förövrigt var plantskola för mindre berömda filosofer, men det är en annan historia.
Jobbet såg perfekt ut för Foucault som strax innan han kom till Uppsala publicerat ett arbete om psykopatologins historia, med förhoppning att få tid att utveckla studien till en avhandling. Han hade inte sökt sig till Uppsala av forskningsskäl, snarare av en slump.
Njöt Foucault av sin tillvaro? I detta Sibirien, som Uppsala trots allt måste ha liknat, i jämförelse med den exotiska franska provins där han växt upp? Han klagar inte på snön lika mycket som på mörkret. Mörkret faller redan vid lunchtid under vintern. När en vän frågade hur många studenter han hade i Uppsala svarade han, med lika mörk humor, att det förvisso var en imponerande mängd, men tyvärr blev de färre under vintern då självmorden tog fart.
Väl på plats tyder det mesta på att Foucault stod ut och gjorde en strålande insats för spridandet av fransk kultur. Den absolut första intervjun som görs med Foucault sker i Uppsala Nya Tidning 1955. Intresset var stort. Grammofonkonserter, filmvisningar, samtal. Om torsdagarna hölls öppna föreläsningar i universitetshuset, ofta om teater och litteratur. Han bjöd också in ett antal nykläckta författare som Marguerite Duras, Nathalie Sarraute och Claude Simon. Därtill Roland Barthes och Foucaults tidigare lärare, den store hegelexperten Jean Hyppolite. När Albert Camus erhöll nobelpriset 1957 gjorde han en självklar visit på Maison de France.
Foucault gjorde också nya bekantskaper som skulle bestå livet ut. En av dessa var Eric Nilsson, sedermera känd som filmaren Eric M Nilsson. Om någon hittar den första utgåvan av Foucaults Vansinnets historia, Histoire de la folie, utgiven på Plon i Paris 1961, så står där en tryckt dedikation till Eric Michel Nilsson. Eric, som hade en belgisk mor och svensk far, var skyldig att göra militärtjänst i Sverige. Han placerades på regementet i Uppsala och uttråkad av svenskarna sökte han sig till Maison de France för att låna böcker på franska.
Eric minns ingen dyster eller avog inställning hos Foucault. Tvärtom. De hade kul mest hela tiden, berättar han. Foucault såg till att sätta upp en pjäs som spelades på Uppsalas och Stockholms studentnationer, Moliéres ungdomspjäs Le Médecin volant (1659), den flygande läkaren, där Eric gjorde dekor och spelade läkaren, som fiffigt luras till att dricka dotterns kiss. På scenen var det dock en skvätt Whiskey.
Det var inte en slump att välja Moliére, där detta med det friska och det sjuka är närvarande teman. Foucault arbetar på sin snart berömda studie över framväxten av vansinnets begrepp. 1955, när han kommer till Uppsala, publiceras Bibliotheca Walleriana, en förteckning över en enorm samling av medicinska texter i två bastanta klotband. Det är en donation till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva från Erik Waller, en läkare och hängiven boksamlare som gått bort. Waller ägde en av världens största privata samlingar av medicinhistorisk litteratur, runt 20 000 titlar, allt från inkunabler till samtida särtryck. Foucault får tillgång till en minst sagt enorm översyn av medicinska dokument och spenderar långa pass i läsesalen.
Foucault har sagt att den viktigaste erfarenheten av Uppsala var att det var där han lärde sig skriva. Alltid för hand. Kanske på grund av mörkret, som lade sig allt för tidigt över staden; kanske på grund av svenskarnas ”tystnad”. Jag tror också att Wallers samling hade en stor betydelse för hans insyn i mångfalden av historiska uppfattningar om den mänskliga kroppen och begreppet om det friska och det sjuka, även om bara en bråkdel av de tusentals dokumenten letade sig in i Vansinnets historia. Det är en text han aldrig blir nöjd med. Boken existerar i fyra olika versioner. För varje upplaga skrev han om partier, lade till och strök. Till slut ville han inte ha med den att göra.
Det är bland annat dessa omredigeringar som inneburit att Foucaults avhandlingsarbete blivit grogrund för mytbildning. Legenden lyder, och den stämmer på många punkter, att Foucault lämnade en hög handskrivna sidor till dåvarande professorn i idéhistoria, Sten Lindroth, med en ödmjuk fråga om vart materialet var på väg. De äter lunch och professorn meddelar att han tycker frågeställningarna är viktiga, men att tilltalet och strukturen inte håller det akademiska måttet. Det sägs i all vänlighet. Lindroth, som talar flytande franska, säger att tonen och upplägget – för en avhandling - inte skulle hålla i Uppsala. Men detta i jämförelse med Paris och Foucault hade heller ingen avsikt att disputera i Sverige. Frågan är om han ens tänkt tanken.
Men utgångsläget för en bra historia måste ju förbli en bra historia. Det var därför jag fick höra att man ”jagat ut honom”. Foucault blev knappast avhyst, snarare var han tacksam för Lindroths invändningar mot hans brouillon, hans anteckningshög, som tog ytterligare tre år innan de fick form.
Långt senare förstod jag att det jag hörde då, på filosofiska institutionen i början av 90-talet, inte var avundsjuka utan ett slags triumf statuerad i bitterhet. Kanske är det inte så konstigt. Sverige har producerat globala framgångar i saker som tennis, golf, Pippi Långstrump och lågprismöbler. Men inte en enda berömd filosof, annat än att vår kyla lyckades ta död på René Descartes. Det är rätt sensationellt.
Johan Redin
filosof och författare
Producent: Ann Lingebrandt
