När man är liten och upplever överväldigande känslor, behöver man finna sätt att göra sig själv trygg på. Om ingen vuxen finns som kan härbärgera smärtan tillsammans med en, försöker man lösa det efter bästa förmåga. Inte sällan är kroppen den tryggaste plats man hittar just då, och den blir då bärare av det som just då är för svårt att känna. Kroppen bär, den kan bära så mycket. Förr eller senare brukar den signalera på olika vis. De delar som finns därinne vill bli kända, sedda, upplevda. De bär på smärta och rädsla, men även på så mycket livskraft och inre resurser.
Att närma sig det som kroppen burit i alla år, kan vara komplext. Kroppen är vårt ankare, den trygga platsen, vårt hem. Kroppen kan också vara platsen där allt obehag lagrats, allt obearbetat och ointegrerat, allt som varit för överväldigande.
I det här avsnittet pratar jag om det och om hur man kan prova sig fram för att göra det lite mer stabilt och görbart att inregrera det som kroppen burit i alla år. Det är ingen quick fix, men består av så många nyanser som kan vara värdefulla att se.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Evalotta Stiernholm. Innehållet i podden är skapat av Evalotta Stiernholm och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
