Trygghet, trygghet, trygghet; allt handlar i grunden om en svårighet att hitta trygghet i sig själv när någon kommer nära. I det otrygga anknytningsmönstret ligger att söka tryggheten utanför sig själv i en nära relation. Man söker trygghet genom att försöka reglera avståndet, komma närmare eller skapa avstånd. I båda fallen kämpar man på förgäves, då grundorsaken ligger i ett självövergivande. När mönstret aktiveras, överger man sig själv och flyttar sitt fokus utåt, till relationen, till den andre. Eller så är det tvärtom; i samma stund som man flyttar fokus från kontakten med sitt eget inre, går mönstret igång. I mönstret försöker vi lösa saker i relation till varandra, upplever att problemet är hur den andre gör eller inte gör. Vi blir offer för omständigheterna och försöker förändra dem, hålla dem ifrån oss eller förneka dem. Vi blir maktlösa, för vi försöker tillgodose det fundamentalt viktiga behovet av trygghet på ett sätt som aldrig kommer att fungera mer än möjligtvis temporärt i stunden. Det här avsnittet handlar om trygghet och att börja uppmärksamma hur man kan tillgodose det på ett mer hållbart sätt. Från "Hur gör den andre?" eller "Jag måste bättra mig för att få det jag söker från den andre" till ett "Ah, jag känner mig som ett otryggt litet barn just nu. Det vill jag möta med hela min kärleksfulla närvaro."
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Evalotta Stiernholm. Innehållet i podden är skapat av Evalotta Stiernholm och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
