Johan Lundberg om hegemoni och likriktning i media och kulturliv

Litteraturhistorikern Johan Lundberg har under mer än två decennier återkommit till samma grundfråga i svensk kulturdebatt: vad händer när miljöer som ser sig själva som kritiska, oppositionella och normbrytande själva blir normerande?

I den nya boken Rikslikaren granskar han Dagens Nyheters roll i den svenska offentligheten från Olof Lagercrantz 1960-tal till Peter Wolodarskis agendasättande journalistik. Lundberg beskriver en utveckling där gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning blivit allt mindre tydlig och där vissa perspektiv, begrepp och problemformuleringar fått en närmast självklar ställning. Reva-debatten, de apatiska barnen, migrationskrisen 2015 och striden om begrepp som ”no go-zoner” fungerar som exempel på hur journalistik enligt honom kan påverka inte bara vad människor tycker, utan vad som över huvud taget uppfattas som möjligt att säga.

Samma tendens menar Lundberg går att se inom akademin. Han beskriver en universitetsvärld som blivit mindre pluralistisk än när han själv började som litteraturvetare, med större teoretisk och metodologisk likriktning och ett starkare genomslag för perspektiv som intersektionalitet, genus och postkolonial teori. Hans egen erfarenhet av att nekas professorsbefordran trots positiva sakkunnigutlåtanden blir en ingång till frågan om vilka åsikter och intellektuella profiler som belönas eller bestraffas i akademiska miljöer.

Likriktningen återkommer också i de kulturdebatter där Lundberg själv blivit en stridbar aktör. I OEI-debatten 2007 angrep han den språkmaterialistiska poesins ställning och nätverken kring den. Två år senare väckte utställningen Figurationer hård kritik genom att lyfta fram klassiskt figurativt måleri i opposition mot den modernistiska föreställningen att den betydelsefulla konsten alltid måste vara nyskapande, svår och normbrytande. Lundberg använder begreppet ”nutidsfetischism” för den föreställning som automatiskt ger det nya och traditionsöverskridande ett högre värde.

Därifrån går linjen vidare till hans kritik av identitetspolitiken, museivärlden och poststrukturalismen. Den gemensamma nämnaren är enligt Lundberg föreställningen att språket, berättelserna och diskurserna inte bara beskriver verkligheten utan också upprätthåller makt och förtryck.

Frågan som återstår är om det i första hand är de idéerna som är problemet – eller om det verkliga problemet är själva hegemonin: att ett perspektiv blir så dominerande att avvikelsen i sig börjar framstå som misstänkt.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com