Det finns ingen utbildning till gallerist. För Bengt Tornvall var vägen in i konstlivet varken planerad eller strategisk, utan snarare en följd av ett tidigt och djupt intresse för bilder. Redan som gymnasist gjorde han egna utställningar på sitt rum, drevs av ett bildseende snarare än av ambitionen att inta en position. Uppväxten präglades av närhet till konsten, både genom familjens eget intresse och genom kontakter med etablerade gallerister. Konsten fanns där från början, som något självklart.
När Tornvall i början av 1970-talet studerade statskunskap i Lund stod valet mellan en akademisk karriär och något helt annat. Han valde det senare. 1974 flyttade han till Stockholm med beslutet att öppna galleri, utan kapital och utan färdigt nätverk. Efter sex månader öppnade han tillsammans med en partner ett galleri på Karlavägen. Det var ingen enkel start. Motståndet från etablerade aktörer var påtagligt, och verksamheten krävde både uppfinningsrikedom och uthållighet. För att få ekonomin att fungera drev man parallellt sommargalleri, ramverkstad och tog alla uppdrag som gick att få.
Det svenska konstlivet vid denna tid var livaktigt men relativt nationellt. Det fanns många skickliga konstnärer och flera starka gallerier, men den internationella scenen var ännu mer öppen än i dag. Paris var fortfarande en central nod och Tornvall reste dit regelbundet. Där knöts kontakter med förläggare och konstnärer som gjorde det möjligt att visa internationell konst i Sverige på ett sätt som senare skulle bli allt svårare.
Prenumerera på Budoarstämning
Grafiken kom tidigt att spela en viktig roll. Tornvall började förlägga grafiska blad redan 1975 och har sedan dess arbetat med hundratals upplagor, både med svenska och internationella konstnärer. Han beskriver grafiken som ett komplicerat men nödvändigt mellanting mellan konstnärlig spridning och ekonomi. Den är sällan någon snabb förtjänst men kan fungera både som inkomst och som långsiktig etablering för konstnärskap.
Under 1970- och 80-talen växte verksamheten kraftigt. Tornvall deltog i konstmässor i USA, byggde upp ett nätverk av gallerister i städer som New York, Chicago och Los Angeles och företrädde nordiska konstnärer internationellt. USA-marknaden var stor men tillgänglig, särskilt genom mässor som samlade handlare från hela landet. Under en period tillbringade han flera månader om året där och övervägde att bosätta sig permanent.
Samtidigt förändrades konstmarknaden gradvis. Under 1980-talets slut kom en kraftig uppgång där konst i ökande grad betraktades som investeringsobjekt. När finanskrisen slog till i början av 1990-talet rasade priserna. Verk som nyligen sålts för höga belopp tappade snabbt i värde. Många gallerier gick omkull. Tornvall tvingades lämna sin stora lokal på Rådmansgatan och göra en grundlig omprövning av sitt sätt att arbeta.
Den omprövningen blev avgörande. Han valde bort den mest spekulativa delen av marknaden och inriktade sig på konstnärer han hade personliga relationer till, främst i Norden. Resultatet blev en mer koncentrerad verksamhet, där kvalitet och långsiktighet gick före volym och snabba vinster.
Det är i denna fas som Galleri Agardh och Tornvall tar form. Galleriet har kommit att förknippas med figurativt måleri, men Tornvall själv avvisar alla enkla etiketter. För honom är genre ointressant. Det enda som betyder något är om verket är bra eller inte. Den bedömningen är alltid subjektiv, men aldrig godtycklig. Den bygger på erfarenhet, jämförelse och ett tränat seende.
Den hållningen har ibland lett till konflikter i det offentliga samtalet. Utställningen Figurationer på Edsviks konsthall 2008, där bland andra Odd Nerdrum deltog, väckte starka reaktioner. Kritiken handlade inte om hantverk eller bildkvalitet, utan om tolkningar av motiv och stämningar. Tornvall är tydlig med att han ser detta som missförstånd. För honom är det avgörande vad som faktiskt finns i bilden, inte vilka associationer som projiceras på den.
Samarbetet med Nerdrum utvecklades till ett långvarigt och internationellt uppmärksammat arbete, med stora utställningar och publiksuccéer, bland annat i Warszawa. Parallellt har Tornvall fortsatt att upptäcka och arbeta med konstnärer som stått utanför de etablerade systemen. Ett exempel är mötet med Sirje Papp, som vid nästan femtio års ålder visade sig ha en färdig och stark utställning i sin ateljé. För Tornvall var kvaliteten omedelbart uppenbar, oavsett tidigare meritförteckning.
När samtalet rör sig mot konstutbildningar och institutioner är Tornvalls perspektiv konsekvent. Många utbildas, få kan försörja sig. Talang är avgörande och kan inte ersättas av teori eller ambition. Konsthögskolornas uppgift bör vara att stödja de begåvningar som finns, inte att producera konstnärer på löpande band. Offentlig konst och institutionella inköp kan vara både mycket bra och mycket svaga, beroende på kompetensen hos dem som gör urvalen. Tiden är den enda slutgiltiga domaren.
Efter mer än ett halvt sekel i konstlivet finns inga romantiska illusioner kvar. Tornvall beskriver sin bana som en följd av beslut fattade utifrån de förutsättningar som funnits vid varje tillfälle. Vissa verk han sålt saknar han än i dag, men han ångrar inte riktningen. För den som vill starta galleri i dag ger han ett enda råd: ge inte upp.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com
