Björn Wiman har under lång tid varit en av de mest tongivande rösterna i svensk kulturjournalistik. Som kulturchef på Dagens Nyheter förvaltar han inte bara en mäktig redaktionell position, utan också ett arv som fortfarande väger tungt i svenskt kulturliv. DN är, som han själv säger, platsen som många fortfarande uppfattar som kulturjournalistikens departement. Därför blir också frågan om vad en kultursida är till för större än en intern mediedebatt. Den handlar om offentlighet, makt, ansvar och om vad som händer med ett samhälle när dess bildande institutioner försvagas.
Samtidigt finns hos Wiman en annan ton, mer personlig och mer sårbar. I den nya boken Den lyckligaste leken skriver han om relationen till sin far, om en generation män som ofta stod sina barn påfallande långt ifrån och om skidåkningen som ett av de få rum där närhet alls kunde uppstå. Boken rör sig mellan familjehistoria och kulturhistoria, mellan sorg och topografi, mellan Hammarbybacken, Åre, Tyrolen och Leksand. Den handlar också om snön som en bärande del av den nordiska självbilden och om vad som går förlorat när också landskapet förändras.
Prenumerera på Budoarstämning
Vägen in i kulturjournalistiken gick inte rakt. Den gick via studier, restaurangjobb, förlagsarbete och en tidig förälskelse i litteraturen som livsform. När Wiman berättar om åren på Expressen och övergången till DN framträder två skilda journalistiska temperament. På kvällstidningen stod stil, energi och lekfullhet högre. På morgontidningen blev tyngden större, ansvaret tyngre och medvetenheten om institutionens betydelse mer påtaglig. Det är också där skillnaden blir tydlig mellan att väcka debatt och att bära ett större offentligt ansvar när stormen väl kommer.
Men den verkligt stora skiljelinjen i dagens medielandskap går enligt Wiman inte mellan kvällspress och morgonpress, utan mellan de stora resurssatta redaktionerna och de mindre tidningar ute i landet som inte längre förmår bära en egen kulturbevakning. När lokaltidningar lägger ned kultursidorna försvinner inte bara recensioner och essäer. Hela det kulturella kretsloppet försvagas. Färre unga skribenter får en väg in. Färre lokala institutioner blir sedda. Färre böcker blir lästa, diskuterade och satta i sammanhang. Därför blir nedmonteringen av kulturjournalistiken också ett demokratiproblem. Ett samhälle där människor inte längre får sina liv, sin plats och sitt kulturliv speglade i en levande offentlighet blir ett fattigare och mer sårbart samhälle.
Härifrån går linjen vidare till bildning och folkbildning. Wiman försvarar inte dessa som nostalgiska rester från ett annat Sverige, utan som levande förutsättningar för ett öppet samhälle. En kultursida måste kunna ge läsaren känslan av att förstå något nytt, se ett samband, bli varmare inifrån av att ha lärt sig något. Samma tanke bär hans försvar för folkhögskolor och studieförbund. Ett samhälle som inte längre tror på varje människas möjlighet att växa, orientera sig och dra egna slutsatser har också börjat misstro sina egna medborgare. Därför handlar striden om kulturjournalistik, bildning och folkbildning i grunden om demokratins hälsa.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com
