Principen om armlängds avstånd har under de senaste femton åren blivit ett av kulturpolitikens mest använda och samtidigt mest oklara begrepp. Den åberopas av politiker, myndigheter, kulturinstitutioner och konstnärer, ofta med olika innebörd. För vissa handlar den om ett skydd mot politisk styrning av konsten. För andra är den en norm som reglerar ansvarsfördelningen mellan folkvalda och professionella. I praktiken fungerar den inte alltid som det är tänkt, och i vissa fall kan den snarare bidra till att ansvar blir otydligt än att friheten stärks.
Susanna Dahlberg, vd för Riksteatern, har ägnat stor del av sitt yrkesliv åt frågor om styrning, ledarskap och offentlig kulturpolitik. När hon skrev sin masteruppsats om armlängdsprincipen utgick hon från en iakttagelse som många inom kulturlivet delar. Alla säger sig vara överens om att principen är viktig, men när man försöker definiera vad den betyder uppstår snabbt oenighet. I hennes formulering är armlängds avstånd framför allt en princip för att fördela makt. Den gör det möjligt för det offentliga att finansiera kultur utan att innehållet förvandlas till propaganda, men den är inte ett juridiskt skydd utan snarare en norm som fungerar olika i olika sammanhang.
I teorin ska principen skydda det konstnärliga innehållet från politisk detaljstyrning. I praktiken visar erfarenheten att gränserna är svårare att dra. I intervjuer med konstnärer, politiker och tjänstepersoner framkom att systemet i många fall fungerar hyggligt, men att det inte alltid ger den frihet som var avsikten. Det finns en inbyggd spänning mellan politiskt ansvar och konstnärlig autonomi, och den spänningen går inte att lösa en gång för alla genom en formulering i kulturpolitiska dokument.
Samtidigt har begreppet fått en allt större betydelse i den svenska kulturdebatten först under senare år. Användningen ökade markant efter 2010, i en tid då kulturpolitiken blev mer konfliktfylld och fler partier började ifrågasätta tidigare konsensus. Det gjorde att principen började användas mer explicit, inte minst som ett sätt att markera gränser mellan politik och konst.
Prenumerera på Budoarstämning
Men armlängdsprincipen kan också få motsatt effekt. När politiker blir rädda för att uppfattas som styrande kan de dra sig undan även när de borde ta ansvar. Hänvisningen till armlängds avstånd kan då fungera som ett sätt att undvika beslut, eller att låta tjänstemän och institutioner fatta avgöranden som egentligen är politiska. Det skapar en situation där makten flyttas bort från de folkvalda utan att den blir mer transparent.
Den bilden bekräftas också av senare kulturpolitiska studier, där många kulturskapare uppger att den styrning de upplever inte i första hand kommer från politiker utan från administrationen inom kulturförvaltningar och myndigheter. Armlängdsprincipen kan då användas för att legitimera beslut som i praktiken innebär stark kontroll, samtidigt som ansvaret blir svårt att utkräva.
Frågan blir särskilt tydlig i relation till stora offentligt finansierade institutioner. Riksteatern är ett av de tydligaste exemplen. Organisationen har ett omfattande nationellt uppdrag, med krav på att producera och turnera scenkonst av hög kvalitet, nå publik i hela landet, samverka med regionala och lokala aktörer och redovisa verksamhetens resultat i detalj till staten. Samtidigt ska det konstnärliga innehållet vara fritt. Balansen mellan dessa mål är inte självklar.
Statens riktlinjer visar hur stark styrningen faktiskt är på strukturell nivå. Riksteatern ska bidra till utvecklingen av olika konstformer, stödja arrangörsledet, arbeta med särskilda målgrupper, delta i kultursamverkansmodellen och redovisa publikstatistik och ekonomiska resultat till regeringen. Den typen av krav är nödvändiga i ett system som bygger på offentliga medel, men de visar också att armlängds avstånd aldrig innebär frånvaro av styrning.
Det leder till en mer grundläggande fråga om vad principen egentligen ska skydda. Är syftet att skydda konsten från politiken, eller att skydda politiken från ansvar för kulturen? Och vem har i praktiken störst inflytande över innehållet – politiker, tjänstemän eller institutionernas egna ledningar?
I ett läge där kulturpolitiken åter blivit en konfliktfråga är de frågorna mer aktuella än på länge. Armlängdsprincipen framstår ofta som en självklar lösning, men i praktiken är den snarare en ständig förhandling om makt, ansvar och legitimitet.
Dela avsnittet
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com
Mer mästerskapssnack finns på vår samling med
avsnitt om Fotbolls-VM.
