Ord som är menade som en komplimang – men som ibland kan kännas som ännu ett krav på att fortsätta stå upp.
I det här avsnittet delar jag med mig av en period i mitt liv då jag hade levt i överlevnad så länge att jag ibland kunde längta efter att bli inlagd på sjukhus. Inte för att jag ville vara sjuk eller lämna livet, utan för att någon då skulle behöva ta hand om mig. Någon annan skulle behöva kliva in. Jag skulle äntligen få vila.
Vi pratar om att bära för mycket under för lång tid, om svårigheten att be om hjälp och om längtan efter att få höra sin egen röst när livet så länge har handlat om andras behov.
Och om en fråga som blir allt viktigare för mig:
Hur vill jag egentligen leva när jag får börja välja mer själv?
Ett avsnitt om överlevnad, moderskap, frihet, vila och längtan efter ett liv som känns meningsfullt.
Till dig som har kämpat länge vill jag säga:
Jag ser dig och hur du har kämpat. Låt mig hålla dig en stund. Du får vila i min famn. 🤍
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Nike. Innehållet i podden är skapat av Nike och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
