När jag började lära mig fotografering så fanns det vissa fotografer jag såg upp till.

Bilderna de tog hade något speciellt som inte gick att ta på. Jag ville inget annat än att också kunna ta de där bilderna, men hur?

Jag gick kurser och köpte ny utrustning. Jag lärde mig mer om teknik och fotograferade mer.

Och visst blev jag bättre, men inget av det ledde mig till bilderna som bar på något utöver det vanliga, de där bilderna som stannade kvar hos en.

Till slut började jag undra om förmågan att ta de där bilderna helt enkelt var något som bara vissa människor förunnat. Kanske hade jag bara inte den förmågan.

Hej och välkommen till Mamman var här. Här samlar jag observationer om moderskap, fotografering, vardagen och livet.

Observationerna rör sig genom fyra återkommande perspektiv: Vackert på riktigt, Vardagen genom kameran, Det kreativa livet och De kreativa verktygen.

Det här är Observation 05 ur Det kreativa livet: Det ingen annan fotograf kan kopiera

Tack för att du läser Mamman var här! Prenumerera kostnadsfritt för att bli meddelad om nya inlägg

Frustrationen och sökandet pågick ända fram till en dag när jag stötte på en teori om att det som är mitt unika bildspråk fanns att hitta inom mig.

Jag hade snubblat över änden av en röd tråd som jag plockade upp och började följa och jag följer den ännu.

I mitt förra inlägg skrev jag om två sorters vackert. Det skapade vackra och det vackra på riktigt.

Om hur vår bild av vad som är vackert påverkar vad vi riktar kameran mot och i förlängningen vilka bilder vi tar.

Men hur vi ser på vackert är inte det enda som påverkar våra bilder.

Det finns ytterligare ett lager som ofta är ännu svårare att se.

Vår egen historia.

Det vi kommer ifrån har format oss. Våra erfarenheter, relationer, förluster, rädslor, värderingar och det vi längtar efter har gjort oss uppmärksamma på vissa saker och mindre uppmärksamma på andra.

Det visar sig överallt i våra liv, i konflikterna vi hamnar i, i vad vi drömmer om, i besluten vi fattar, i vårt moderskap och i hur vi väljer att leva.

Och var och ens unika historia visar sig också i vår fotografering. Det är inte säkert att du ser den i dina bilder, men den finns där. Ibland subtilt, ibland tydligt.

Det är därför två fotografer kan stå i samma rum framför exakt samma situation och komma därifrån med helt olika bilder.

Den ena ser ljuset genom fönstret, den andra ser handen som söker efter en annan hand, den ena fotograferar det stora skrattet, den andra ser barnet som står lite vid sidan av, en person ser det vackra hemmet, en annan ser spåren efter människorna som lever där.

Samma rum, samma människor, samma ljus, men olika bilder.

För vi fotograferar inte bara det som finns framför oss.

Vi reagerar på det framför oss utifrån allt vi bär med oss. Erfarenheter, minnen, värderingar och associationer påverkar vad vi lägger märke till, ofta utan att vi själva är medvetna om det.

Hela ditt liv finns på något sätt med i sekunden du tar bilden.

När vi börjar fotografera är det naturligt att titta på de konkreta åtgärderna vi kan göra.

Vi lär oss reglerna, tittar på andra fotografers bilder, testar redigeringar, objektiv och sätt att komponera. Vi lär oss vad som brukar göra en bild bra.

Tekniken spelar roll men efter ett tag händer ofta något. Bilderna blir bättre rent tekniskt, men ändå upplever man att något saknas.

Jag tror att det är här vi många gånger fortsätter leta på fel plats.

För förr eller senare finns inte så mycket mer att hämta “där ute” utan nästa steg är att börja undersöka det som finns inom dig.

Det är här fotograferingen kan börja gå från att bygga på regler, teknik, trender och vad andra gör till att faktiskt komma från dig.

Och det är också här något väldigt intressant händer, för ingen annan har exakt din historia.

Det betyder att det redan finns något du har tillgång till som ingen annan fotograf kan kopiera.

Du. Med alla dina brister och styrkor. Allt det som gör dig unik kan också göra din fotografering unik och ge dig det där djupet i dina bilder som inte riktigt går att ta på.

Ändå ägnar vi så mycket tid åt att försöka fotografera oss bort från det.

Vi tittar på vad andra gör, på trender, på vilka bilder som får uppskattning på Instagram och på hur en bra bild förväntas se ut.

Och ju mer vi försöker skapa det vi redan har sett, desto svårare blir det att upptäcka det som är vårt eget unika bildspråk.

Det är inte konstigt att vi gör så för att följa det som redan finns är tryggare än att försöka hitta sin egen väg.

Att fotografera inifrån sig själv kräver ett visst mod.

Du behöver börja lita på det du själv dras till, även när det inte följer reglerna för hur en bra bild förväntas se ut.

Och du behöver låta spåren av dig och din historia få ta plats i bilderna.

Det öppnar upp för sårbarhet för fotografen men effekten av dina bilder står i direkt proportion till just sårbarheten och den öppnar dörren till bilder som stannar kvar hos betraktaren, bilder som känns och säger något mer. Bilderna du vill ta finns på andra sidan modet att bli sedd.

Det här är en av anledningarna till att jag tycker att fotografering är så mycket större än själva fotograferandet.

För när jag började undersöka varför jag såg det jag såg började jag också förstå mig själv bättre.

Och ju bättre jag förstod mig själv, desto mer medvetet kunde jag fotografera och utveckla min fotografering.

Jag började förstå varför jag drogs till vissa situationer mer än andra och varför vissa bilder betydde mer.

Och vad det egentligen var jag försökte säga med mina bilder. Ja, varför jag tog dem över huvud taget.

Det är ett arbete som aldrig riktigt blir färdigt. Jag upptäcker fortfarande nya saker om varför och hur jag fotograferar.

Samtidigt löper ett parallellt spår och det är att vi förändras, livet händer, relationer ändras, vi blir mammor, barnen blir äldre, vi förlorar saker och hittar andra - och mitt i allt detta virrvarr av liv så behöver fotograferingen följa med och hitta nya former för sin existens.

Att fotografera en treåring är till exempel inte samma sak som att fotografera en elvaåring.

En treåring finns nära kroppen. Det lilla barnet springer kanske mot dig, sitter i knät, håller handen och behöver dig på ett sätt en elvaåring inte gör.

En elvaårings värld har börjat sträcka sig längre utanför mamman. Barnet rör sig mer självständigt genom livet. Det förändrar både relationen och varifrån du kan fotografera den.

Därför tror jag inte att ett unikt bildspråk är något vi hittar en gång och sedan är allt klart.

Bildspråket behöver förändras tillsammans med livet. Och det är just det som gör att jag aldrig tröttnar på fotograferingen för det finns hela tiden nya saker att upptäcka och förhålla sig till.

Med jämna mellanrum har jag behövt ställa mig frågorna:

Hur kan mitt unika bildspråk komma fram i den fas jag befinner mig i just nu?

Hur kan anledningen till att jag fotograferar komma fram i mina bilder här och nu, när livet ser ut på det här sättet?

Tekniken hjälper dig att fotografera det du ser men vad du lägger märke till börjar någon annanstans.

Fotograferingen börjar i hur du ser.Och hur du ser börjar i vem du är.

Det är därför varje bild också är ett porträtt av fotografen.

Länkar:

Connecta med mig på Instagram

Testa 1 vecka för 99 kr i fotomedlemskapet Mamman var här

Boka en fotografering med mig

PS. I fotomedlemskapet Mamman var här finns det möjlighet att utforska sitt unika bildspråk genom olika teman varje månad såväl som att lära sig att fotografera barnen i vardagen med systemkameran. Medlemskapet är öppet både för nybörjare och de som redan har fotograferat ett tag.



This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit mammanvarhar.substack.com

Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Louise Nordberg. Innehållet i podden är skapat av Louise Nordberg och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.