OOH jag tyckte det här avsnittet blev bra! Nu förstod jag verkligen varför jag inte var menad att spela in det där i juni när jag först tog upp idén på instagram - jag behövde växa in i vad det verkligen var menat att bli.
Det här avsnittet handlar om vår väldigt mänskliga strävan uppåt, mot mera glädje, lycka eller upphöjda spirituella upplevelser. Det handlar också om att ha självmedkänsla, mercy, med sig själv på sin resa. När vi hittar något som funkar, som öppnar upp möjligheten till förändring - ja som förändrar oss, klart som f*n vi vill hålla fast vid det då.
Men de allra sannaste av sanningar är alltid paradoxer i min mening. Det finns inga mynt utan en baksida, vi kan inte bara välja ljuset utan mörkret, höjden utan djupet, friheten utan att missta tillhörigheten - och livet kommer fortsätta pusha dig mot att se de sidor du vill blunda för.
Jag ser ett skifte i det spirituella communityt. Plötsligt talar alla om nervsystemsreglering, om att möta de känslor man inte känt som uppstått från trauman och om våra olika inre delar. Samtidigt som psykologin gör en större tonvikt på somatiska verktyg, på att komma under analys och intellektualisering. Vad har de gemensamt? Vi vill ner i kroppen. En spännande iakttagelse, att för att få mer av det som vi alla vill ha, frihet, glädje och lätthet - så visas vi tillbaka till det mest basala, vardagliga, grundläggande. Våra fysiska kroppar.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Jennifer Söderlund. Innehållet i podden är skapat av Jennifer Söderlund och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
