Ibland känns det som förräderi att börja må bättre.
Du sätter en gräns. Säger nej. Slutar acceptera det du alltid accepterat.
Och plötsligt kommer skulden.
Har jag blivit egoistisk? Kall? Otacksam?
I det här avsnittet av Mönster av ensamhet pratar jag om familjemönster, gränssättning och skulden som kan uppstå när vi börjar förändras.
Om de oskrivna regler vi lär oss som barn – och hur barndom, anknytning och familjerelationer kan påverka hur svårt det blir att säga nej, sätta gränser och välja våra egna behov som vuxna.
Varför kan hela familjen reagera när en enda person börjar förändras?
Varför får vi dåligt samvete när vi slutar acceptera sådant som egentligen aldrig varit bra för oss?
Och varför kan det kännas som att vi sviker människorna vi älskar när vi egentligen bara försöker bryta gamla och destruktiva mönster?
Ibland betyder skulden inte att vi gör något fel.
Ibland betyder den bara att vi gör något vi aldrig vågat göra förut.
För någon måste vara den första som säger ifrån. Den första som pratar om det som varit tyst. Den första som väljer annorlunda.
Inte för att straffa dem som kom före.
Utan för att ge dem som kommer efter något annat.
Kanske är det inte familjen du sviker.
Kanske är det ett gammalt mönster.
Och de två sakerna är inte samma sak.
