Den här veckan pratar jag med Lotta Svanefjord – processchef, mamma till två pojkar och löpare som bor i Vännäs utanför Umeå.
Lotta berättar om de mörka tankarna veckan innan starten på Stockholm Marathon som kantats av sjukdom, om att veta att kroppen inte hänger med oavsett hur stark viljan är – och om känslan att vid 300 meter in i loppet inse att det inte kommer gå.
Men det är också ett avsnitt om allt det andra. Om hur hennes drivkrafter har förändrats från att panik-skanna startfållan för att undvika att bli sist – till att idag känna genuin tacksamhet i att får springa lopp och vara tillfreds med sin egen prestation. Om hur jämförelsen med andra ser ut när man tittar bakåt och framåt. Och om vad som händer när en kontrollmänniska tvingas leva med den totala oförutsägbarhet som småbarnslivet innebär.
Vi pratar om hur man bygger en träningsvardag som faktiskt håller med barn i huset – och om acceptans som förmåga snarare än personlighetsdrag.
Gillar du avsnittet med Lotta och podden i sin helhet?
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Erika Ingelström. Innehållet i podden är skapat av Erika Ingelström och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
