Ett längre avsnitt. Inte för att storleken spelar någon roll.
Med avstamp i män som beskriver sig som snälla killar ger vi oss ut på en resa genom rockkritikens historia, kollar på hur vi kan se rock n roll som en process snarare än en genre och letar efter en musikteoretisk modells ursprung.
Och det var anledningarna och det var New York.
Den här säsongen handlar om manlighet och nu har vi kommit så långt att det börjar göra lite ont. Det ska göra ont.
Några av frågorna som kanske får svar är:
Vem var bäst - The Beatles eller The Rolling Stones?
Är Creedence Clearwater Revival rockmusikens fulländning?
Är Led Zeppelin bäst som bilogi eller som social konstruktion?
När uppstod John Lennon?
Varför är Bowie bättre som konst än som rock n roll?
Kommer Janis Joplin minnas mer för låtarna om henne än låtarna med henne?
Hur kommer det sig att Leonard Cohen gör det tydligt att Cat Stevens är rätt som förfärlig?
Men mest kanske vi kan få svar på hur snälla killar lyckas komma undan med att kalla sig snälla när de egentligen är bland de värsta förövarna av alla.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Nils Karlsson. Innehållet i podden är skapat av Nils Karlsson och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
