Varje år får omkring 12 000 svenskar diagnosen Alzheimers sjukdom, ett besked som slår undan fötterna för både drabbade och anhöriga. Efter en tids chock och förvirring måste livet ändå gå vidare. Men hur? Ska man vara öppen med sin sjukdom? Hur påverkas relationen till ens partner? Till vännerna, barnen? Ska man fortsätta jobba eller bara försöka njuta av de goda år som förhoppningsvis är kvar?
Hör fyra modiga gäster berätta om livet med Alzheimers sjukdom. Om bromsande behandling, om rädslan för att förlora sig själv, om kärlek, hopp och livet som anhörig.
Maria Stricker Lindroos, 52, lever själv med Alzheimers sjukdom. Hon valde att själv bekosta sin bromsande behandling med det nya läkemedlet lecanemab. Med sig på sin resa har hon ett stort nätverk av familj och vänner.
”Om jag faller så kommer det tusen händer och lyfter mig, säger Maria.
Författaren Peter Mosskin, 81, fick nyligen en alzheimerdiagnos. Han skriver nu en bok om hur det är att långsamt förlora sitt minne. Vi hör honom läsa en bit ur boken, där han med svart humor och stor öppenhet sätter ord på en sjukdom som fortfarande omges av tystnad och fördomar.
Johanna Ekne vet vad det innebär att vara anhörig. Hennes make, Torsten, fick alzheimerdiagnos redan vid 60 års ålder. Hon beskriver sorgen i att se den man älskar gradvis få svårare med sådant som tidigare var självklart.
Maria Farm, psykolog och känd från teveprogrammet Gift vid första ögonkastet, berättar om hur relationerna påverkas när krisen drabbar familjen. Hur hittar man nya sätt att vara tillsammans på – och hur tar man hand om sig själv igen när någon man älskar blir sjuk?
Samtalsledare är Johanna Hinteregger, själv anhörig och frukosten arrangerades tillsammans med Demensförbundet.
