Allhelgonatiden är en tid där vi särskilt minns dem som har lämnat oss, dem som har gått före in i evighetens ljus. Människor som är delar av våra liv, som har bidragit till att vi är dem vi är – just nu. De finns med oss och varit avgörande för det som vi idag värdesätter och tycker är viktigt. Det finns nog ofta en hel del tacksamhet att släppa fram och ge uttryck för när vi tänker på dem vi saknar och älskar. Vi sörjer för att vi är älskande människor. Det har vi alla gemensamt; sorgen är en del av livet. Allhelgonahelgen vill hjälpa oss att lyfta fram denna sorg, och inte trycka undan den. Vi behöver lyfta fram den för oss själva och upptäcka kärleken som omsluter våra sorger. När jag försöker närma mina egna sorger kan jag såklart känna att det gör ont, att sorgen skaver inom mig. Men jag erfar också att sorgen förändras över tid, särskilt när jag släpper fram den, erkänner den och försöker bearbeta den, då blir den liksom mindre vass. Kärleken framträder och en värme från både dåtid, nutid och framtid kommer mig till mötes. Jag låter Psaltarens ord gro inom mig: ”kom till ro min själ”.
Text:
Psalt 116: 7
Musik:
Prague's Ballet av Marius Neset med Marius Neset, Leif Ove Andsnes och Louisa Tuck
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
