När jag drabbas av stress får jag lätt tunnelseende. Inte bokstavligt talat, utan mer på ett sätt som gör att livet liksom blir mindre. Jag stirrar mig blind på detaljer, jag kommer inte loss och jag får svårt att lyfta blicken och se i det större perspektivet. Det levande i livet begränsas och det är som om en autopilot slås på inom mig. Ofta glömmer jag i min stress möjligheten att bjuda in andra i mitt liv. Jag glömmer att be om hjälp och fråga om andras perspektiv och jag glömmer att glädjas åt det som är värt att glädjas över.
Då behöver jag se med större klarsyn. Öppna för förmågan att kunna se lite bredare, lite större och ur andra och djupare perspektiv. När jag försöker lyfta min blick blir proportionerna annorlunda och stressen får inte riktigt samma makt som tidigare. När jag aktivt tänker på att sänka mina axlar, att slappna av, att ta några steg tillbaka och andas. Då möter livet igen. Plötsligt får jag syn på andras välvilja. Jag är inte ensam.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
