In 1976, the New York premiere of Philip Glass and Robert Wilson’s “Einstein on the Beach” captivated audiences, polarized critics and put both artists on the map of contemporary performance art. In four-and-a half hours, its famously reductive score, enigmatic text and limpid, tensile choreography (by Lucinda Childs) teases out the meaning of the time/space continuum.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
WNYC. Innehållet i podden är skapat av WNYC och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
