Intet ont anande gick Sofia med på en igångsättning. Hon hade fått höra att den inte skulle innebära några risker för henne eller barnet, och hon tyckte att det var mindblowing. Om tabletten hon skulle sättas igång med inte kom med några risker – varför gjorde inte fler kvinnor samma sak? Det verkade så enkelt alltihop.
Men det blev allt annat än enkelt.
I stället blev födseln en upplevelse av att sväva mellan liv och död. Som att ligga på en motorväg som ett skadat djur, med bilar forsande förbi. Lämnad ensam med en storm i kroppen och med en behandling hon upplevde som både kränkande och avhumaniserande. Hennes tankar, känslor och önskningar tycktes inte längre spela någon roll.
Till slut låg hon där blottad, uppklippt och fråntagen all känsla av värdighet. Då checkade Sofia ut från världen och det skulle dröja några månader innan hon kom tillbaka.
Del här är del 1 av 2 om Sofias väg till en födsel helt utanför systemet. Mitt syfte är varken att försvara eller fördöma Sofias val. Jag är intresserad av att förstå det, så att vi alla kan lära oss något av det. Vad är det som gör att en kvinna som först sökte sig till den vanliga förlossningsvården till slut valde att föda utanför den?
Här en intressant forskningsöversikt:
Velo Higueras M, Douglas F, Kennedy C. Exploring women's motivations to freebirth and their experience of maternity care: A systematic qualitative evidence synthesis. Midwifery, 2024.
I forskningsöversikten beskrivs kvinnornas väg mot frifödsel under temat ”A quest for a safer birth”. Frifödsel var sällan kvinnornas förstahandsval, utan växte fram i relation till strukturella och relationella hinder för att få den vård de önskade.
Läs forskningsöversikten här
Du som vill läsa Sofias berättelse på Föda med stöd hittar den här: Tågresan
Prenumerera på bonuspodden här
