Jag vandrar i Gamla Uppsala, där jorden känns äldre än språket. De stora kungshögarna reser sig som sovande djur, och kajorna dansar ovanpå dem som om de visste något jag inte vet. Här pratar jag om min barndoms påveträff — hur jag nästan slickade hans fingrar, men inte vågade. Hur jag trodde livet var klart efteråt. Hur pappa tröstade mig.
Jag pratar också om revirpinkning i historien, om hur vi människor aldrig verkar kunna låta det gamla bara vara gammalt. Och om det där ögonblicket när alla kajor lyfter samtidigt och man undrar vem som bestämde det.
Vandra, följ med mig längs de heliga kullarna, där aska, tro, och tid virvlar ihop till något man inte kan hålla i men heller inte släppa.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Henrik Ståhl. Innehållet i podden är skapat av Henrik Ståhl och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
