Är det höst eller vår, är det ljudet av steg eller bara bordsurets tickande när jag minns en bild av en som vänder mig ryggen, går bort från mig på en väg vadderad av morgondimmor över ängar och fält. Kommer jag aldrig att få veta vem det är, se ansiktet som förblir fördolt som nattens drömmar, epos och encyklopedier, underliga, oerhörda, ohörda, skingrade i uppvaknandets dimlandskap. utplånade i gryningsljuset. Vandraren på vägen, mörkergestalten, är det jag som är drömmaren som vänder ryggen mot mig själv och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig. Eller är det du som med ryggen mot mig, bortvänd på väg mellan dimstråken genom drömmarna i din ödslighet ropar, bönfaller att jag alltid skall följa dig, aldrig upphöra att söka ditt ansikte för att dela ditt liv. 11.10.2017 Rss Apple Podcaster →
