LÖGNARPJÄSEN
En för publiken fullständigt okänd herre vill tala.
Han presenterar sig, men vi förblir ändå i ovisshet om hans identitet.
Nå. Låt oss ändå höra vad han har att anföra...
I rollen:
Gunnar Martin Aronsson
Duration 30:45
Produktion Evolution X4 Drama 2026
Alla rättigheter förbehållna författaren och Förlaget EvolutionbyNight
Ta gärna del av vårt stora utbud av Audio Drama!
Möjligheter finns även för teaterverksamma att beställa texterna och att ge rättigheterna till scenuppföranden.
Kommunikation: EvolutionX4Drama@gmail.com
--
Q & A med GMA
Q: Jaha, ännu en monolog. Varför denna vurm för monologer?
A: Vill definitivt nyansera beskrivningen av mina ibland förekommande val av monologformen som en ”vurm”. Ibland känns det helt enkelt rätt att skriva en monolog, ibland handlar det i stället om ett ensemblestycke. Jag brukar jämföra dessa audio dramer med musikstycken. Själva inspirationen driver mig helt enkelt till olika orkestreringar.
Q: Hur som helst är det en monolog. Kan du berätta något om bakgrunden till LÖGNARPJÄSEN, dess källor och inspirationer?
A: Absolut. Tidigt fascinerades jag av Anton Tjechovs monolog ”Om tobakens skadlighet” och njöt av strukturen: hur talaren skulle hålla ett anförande om tobakens skadlighet eftersom hans dominanta fru propsade på det, men hur han ideligen kommer på avvägar och i stället börjar prata om insekter, problemet med sitt blinkande öga, svårigheten med att få sina döttrar bortgifta, pannkakor, oturs-talet 13 och varför han är en misslyckad människa. Dessutom avbryter han sitt tal genom att oplanerat börja sjunga en snutt.
Den andra impulsen är förstås Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål” – andra svenska översättningar av titeln finns, men när jag läste den hette kortromanen just detta.
Den namnlöse berättaren - en tjänsteman - framför en monolog i berättelsens första del, där han – som så ofta hos Dostojevskij i en slags blandning av frenesi, yrsel, galenskap och klokskap – håller domedag över samhället.
Just dessa två verk inspirerade mig. Stycket LÖGNARPJÄSEN har alltså inga ambitioner att vara ”realistiskt” – vad det nu är – karaktären skall vara mer en karikatyr än en tredimensionell, ”naturlig” människa. Men en karikatyr man ändå som lyssnare kan hysa känslor för och i vars tankevärld man kan gå in i, irritera sig på och kanske skratta åt. Men också hysa sympati för.
Q: Så framställningen skall vara så här ”over-the-top”, vi kanske kan kalla det expressionistiskt?
A: Exakt. I stället för en realistisk historia skall ”Lögnarpjäsen” vara en over-the-top performance, något stilmedvetet överdrivet i uttrycket, med inlagda komiska fasetter, och framför allt skall stycket vara en slags hommage – en hyllning – till dessa udda figurer ur litteraturhistorien; utstötta och kantstötta, famlande efter något att tro på, utan att de riktigt lyckas.
Q: Tack.
