Det Osmanska rikets mer än 600 år långa historia är tätt sammantvinnat med det kristna Europas historia. De osmanska härskarna betraktade sig själva som de gamla romerska kejsarnas arvtagare. Och både renässansen och reformation påverkades av osmanernas existens.
Det Osmanska riket växte fram ur nomadstammar i Anatolien på 1200-talet. Osmanerna erövrade Bysan år 1453 för att bli ett multietniskt imperium som sträckte sig över flera världsdelar. Riket var som störst när det misslyckades med att erövra Wien 1683. Osmanerna rörde sig från tolerans och integrering av andra folk och religioner till exkludering och folkmord. Från spillrorna ut det Osmanska riket växte dagens Turkiet 1923.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marc David Baer är professor i internationell historia vid London School of Economics and Political Science och en av världens främsta kännare av Osmanska riket. Han är aktuell med boken Osmanska riket.
Osmanska riket, även känt som det Ottomanska riket, var en mäktig islamisk imperium som styrde över stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Mindre Asien. Osmanska riket grundades i västra Anatolien mot slutet av 1200-talet av en stam Oghuz-turkar som skulle bli imperiets aristokrati, kända som Oserna. Dessa förde med sig en stark dynasti, den osmanska dynastin, som var kärnan i den framväxande staten. Osman I, som riket är uppkallat efter, var rikets grundare och första ledare.
En av de mest anmärkningsvärda egenskaperna hos Osmanska riket var dess kulturella och religiösa mångfald. Riket omfattade människor från olika etniska och religiösa bakgrunder. Sultanerna var toleranta mot olika religioner och tillät sina undersåtar att utöva sin egen tro. Kristna och judar hade sina egna lagar och institutioner och bildade slutna samhällen inom riket.
Osmanska riket hade både fredliga och konfliktfyllda relationer med olika europeiska länder. Å ena sidan var riket en viktig handelspartner och kulturell influens för västeuropeiska länder under renässansen. Å andra sidan var det också en ständig militärhot och orsakade stor oro bland européerna. Rikets expansion och belägringar av europeiska städer som Wien skapade en stark europeisk identitet och en vilja att motstå det osmanska hotet.
Under 1300- och 1400-talen fortsatte det osmanska riket att expandera, och det erövrade stora delar av Anatolien och Balkan. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs år 1453 av sultanen Mehmet II Erövraren, vilket innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia. Denna händelse bekräftade det osmanska rikets status som stormakt.
Rikets absoluta höjdpunkt nåddes under 1500- och 1600-talen under sultanen Suleiman den store. Dess största territoriella utsträckning nåddes dock år 1683 under sultanen Mehmet IV, då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden längst ner på Arabiska halvön, och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.
Inom rikets gränser fanns några av dåtidens viktigaste städer, inklusive Mekka, Medina, Jerusalem, Bagdad, Kairo, Alexandria, Damaskus, Aleppo, Beirut, Saloniki, Budapest, Belgrad, Sarajevo och Sofia. Denna stora rikedom bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under senare delen av 1700-talet.
Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota det kristna Europa. Belägringen hävdes av en polsk-tysk armé som kom Österrike till undsättning. Detta satte gränsen för osmanernas fortsatta expansion norrut i Centraleuropa.
Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv. 17/163), Wikipedia, Public Domain.
Musik: Dreaming Of Paradise av MoodMode, Storyblocks Audio.
Lyssna också på Sultanens sändebuds resa till Sverige år 1733.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
