Poddokalyps #3: ”Grät som ett litet barn”

Gudfadern eller Sharknado? Varför väljer vi så ofta det lättare alternativet när vi kanske egentligen hellre vill ge oss på den där matigt härliga upplevelsen? Även de allra minsta av trösklar kan vara nog för att helt avgöra valet av underhållning. Kan man bryta mönstret? Vill vi bryta mönstret? Eller är skräpfilm och snabba spelfixar det som vi egentligen, innerst inne, allra helst vill spendera vår tid med?

Spel kretsar oftast kring konflikter av något slag, på ett sätt som gör att spelaren ingår i något av en kamp mot spelet. Man “klarar” ett spel genom att besegra det, vilket ställer krav på skicklighet och att man underhålls av utmaningen för att uppskatta det. Detta är något som inga andra medier kräver av mottagaren. Men det är sällan de enda kvaliteterna i spelen, finns det anledning att tro att vissa målgrupper skräms bort från vissa spel på grund av dess fokus på konflikter och spelutmaningar?

90-talet gav upphov till något av det absolut sämsta som går att hitta, särskilt bland film och tv-serier. Men ändå är så mycket 90-talsfilm så otroligt underhållande att titta på, inte för att de är bra, utan tvärtom för att de är så dåliga att det blir roligt. Så dåliga att de är bra. Men är de då inte i själva verket på riktigt bra, bara att det inte följer standarden för vad vi som samhälle anser är “bra film”.

Avslutningsvis pratar vi om det tunga ämnet depression i samband med en spelrekommendation i form av Doki Doki Literature Club.

Vi som pratar heter Andreas Ljungström och Andreas Berg. Vinjettmusiken i podden är skapad av Joel Ekman.

hr>

Länkar:

Ljungströms tröskelläxa är boken Annihilation, den första delen i trilogin Southern Reach

Bergs tröskelläxa är att spela motionskrävande HTC Vive-spel

AC: Origins educational mode som DLC

Wikipedia reder ut begreppet ”counterculture”

Doki Doki Litterature Club