Så får skärmen vara ett verktyg, inte en ägare
Om du funderar på något du vill ha mer av i livet, är det något du gör digitalt eller i verkligheten? De flesta av oss gissar på det senare. Ändå är det förvånansvärt svårt att klara en enda dag utan skärmen.
Vi jobbar, kommunicerar, bokar, söker information och umgås framför en skärm, och ibland kopplar vi av där också. I det här avsnittet möter jag igen Sissela Nutley, som disputerat i kognitiv neurovetenskap och som länge har studerat hur våra digitala vanor påverkar hjärnan och måendet. Hon leder initiativet Det syns inte, som började som en musikal för nio år sedan och nu är ett forskningsbaserat utbildningsmaterial för skolan.
Pauser väger tyngre än timmar
Sissela har inte sett att antalet timmar framför skärmen är det som avgör för vuxna i arbetslivet. Det som verkar spela störst roll är hur ofta vi tar pauser. Hon pekar på studier från pandemin där man jämförde back-to-back-möten med möten med tio minuters paus emellan. Äldre forskning pekar åt samma håll: vi klarar ungefär 20–25 minuter av riktigt fokuserat arbete innan vi behöver några minuter att varva ner.
Skärmfria möten och signalen vi skickar
När vi ses fysiskt är poängen att faktiskt mötas, och då fungerar det bäst utan skärmar. Mobilen läggs utom synhåll, och om någon ska föra anteckningar är det en uppgift för en person, eller för en transkriptionstjänst. Anledningen är mer än effektivitet. När någon kollar mejlen medan du pratar skickar det en signal om att du inte är viktig, och då startar hjärnans hotsystem. Vi tänker sämre och får svagare samhörighet. Händer det flera gånger växer det till ett kulturproblem, där ingen längre visar att de lyssnar på varandra.
Det mänskliga sammanhanget kan dämpa belastningen
Det hoppfulla är att den digitala belastningen delvis går att moderera. Rimliga deadlines, möjlighet till återhämtning, stöd från chefen och ett gott samarbete mellan kollegor minskar de negativa effekterna. Individen kan göra mycket, men det blir betydligt lättare när teamet delar språk och struktur.
AI: en ny rörelse vi behöver styra själva
Samtalet landar i AI. Nutley beskriver ett skifte som är svårt att överblicka eftersom vi står mitt i början. Mycket av det vi gör i arbetet är varken intressant eller utvecklande för hjärnan, och där kommer det finnas stora möjligheter till avlastning. Men vi behöver lära oss när vi ska använda AI och när vi inte ska, och vi behöver skydda det som är unikt mänskligt. Det vi inte använder tappar vi, så det gäller att vara tydlig med vilka kognitiva förmågor vi vill behålla.
Frågan hon lämnar med oss är en som varje arbetsplats kan ställa sig: vad är vårt uppdrag, och hur värnar vi det genuint mänskliga? Ofta är människorna den verkliga resursen, och ett arbete är mer än något som ger lön den 25:e.
Reflektionsfrågor för dig som individ
- Hur ser din uppmärksamhet ut under en vanlig arbetsdag? Hur ofta växlar du mellan kanaler och uppgifter, och vilka notiser skulle du kunna stänga av redan i morgon?
- När på dagen har du mest fokus, och vad använder du den tiden till? Vad skulle hända om du flyttade din svåraste uppgift dit och sparade mejl och möten till eftermiddagen?
- Vilka mänskliga förmågor och uppgifter vill du värna i din roll i en tid av AI, och hur ser du till att du fortsätter använda dem?
Reflektionsfrågor för er som team eller organisation
- Hur ser era möten ut: vilken standardlängd, hur ofta tid för paus emellan, och finns en agenda och en tydlig bild av vad som ska ha hänt när mötet är slut?
- Vad har ni för överenskommelser om skärmar och mobiler när ni ses fysiskt, och hur pratar ni om det på ett sätt som gör det lätt att luta sig in och säga till?
- Om AI tar över administrativa uppgifter i er verksamhet, vad ska ni använda den frigjorda tiden och energin till? Hur värnar ni det som är genuint mänskligt hos er?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.