De svarta hålen är de värsta avgrunder vi känner till i universum. Så djupa att inget kan ta sig ut från dem, inte ens ljuset.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Svarta hålet” kallades den fängelsehåla i Bengalen där mer än hundra brittiska soldater som tagits som krigsfångar kvävdes till döds i mitten av 1700-talet. Långt senare, på 1960-talet lånade fysikern Robert Dicke historien om soldaterna som i panik förgäves försökte ta sig ut ur den djupa hålan för att ge namn åt universums djupaste avgrunder.
Idén att det skulle kunna finnas stjärnor som var så massiva att inte ens ljuset, skulle kunna komma ut ifrån dem lanserades redan på 1700-talet av brittiske John Michell. Sen sov idén genom större delen av 1800-talet – i vetenskapen vill säga. I musiken och poesin levde avgrunderna, tex hos tonsättaren Hector Berlioz och diktaren Lord Byron.
Bengt Gustafsson presenterar oss också för syskonparet Herschel, som hörde till 1700-talets mest framstående astronomer, som bland annat konstruerade det teleskop där de var de första att upptäcka planeten Uranus. Dessutom var de skickliga musiker, systern Caroline sångerska och storebror William kompositör.
Så småningom har forskare som Stephen Hawking visat att universums mest energirika och strålande företeelser som kvasarer och radiogalaxer, kan vara resultat av ett enda objekt; ett supermassivt svart hål.
Men hur ser de svarta hålen ut på insidan? Vad händer om vi reser in? Kanske bränns vi alldeles sönder i den eldvägg som vissa forskare tror ligger runt dem. Eller kanske kan vi komma igenom och komma ut någon helt annanstans, nå till andra tider eller andra platser. Men faktum är att vi inte alls vet.
I spellistan bland annat Schakt av Peter Bengtson, William Herschels åttonde symfoni, Mihá ja Gievrra med Lovisa Negga, Järnets förbannelse av Veljo Tormis, och avsnitt ur Karl-Birger Blomdahls opera Aniara.
