För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick, och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda. Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen, men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad, och gifte sig aldrig.
Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin utvecklades”.
De tidigare filosoferna hade haft sina uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin ”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga ordningen.
Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den transcendentala idealismen.
Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781 – ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig själv.
Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den kantianska...
