Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants Om den eviga freden och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerat i en tidigare version 2018-09-13.
Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså – bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart.
Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år – några stycken om dagen – de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse.
Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat ”Om den eviga freden”. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar – men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant – det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda.
Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre – inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant.
Men en sak slarvade han...
