Från 2010, nu i högre ljudkvalitet. När spårvagnen börjar skena nedför en kilometerlång backe åker en polisbil bredvid med påslagna sirener. Men det går för fort. Många hinner inte undan.
Det är en grå torsdagsmorgon i mars 1992 och snöblandat regn faller över Göteborg. Mellan Vasaplatsen och Sahlgrenska sjukhuset står folk och huttrar på hållplatserna och väntar på att kollektivtrafiken ska komma igång. Det är ett strömavbrott vid Sahlgrenska sjukhuset, och spårvagnstrafiken står still.
Vagnarna som har fastnat mellan Vasaplatsen och strömavbrottet måste sättas i trafik så fort som möjligt. Genom att backa dem tillbaka ner till Vasaplatsen kan de köra vidare på andra linjer.
Men när den sista vagnen i kön ska backas går något snett. En trafikledare lossar på bromsarna för att rulla vagnen några meter ner till strömförande sträcka. Men när den kommit dit fortsätter den bara att rulla. Hejdlöst.
Nödbromsen fungerar inte. Lutningen på den 1,5 kilometer långa backen är sex procent.
Poliserna som fanns på plats för att hjälpa till att dirigera trafiken sitter nu i polisbilen, och med sirenerna påslagna kör den jämsides med den skenande vagnen. Kanske räddar de någon. Men inte alla. Den första bilen blir påkörd i korsningen med Engelbrektsgatan. Vid Vasaplatsen befinner sig ett hundratal personer. När spårvagnen spårar ur går det i över hundra kilometer i timmen. Fler än 70 personer mejas ner när vagnen kraschar in i en husvägg, och 13 människor omkommer.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
