En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag 24 december. Julafton.
Och i dag ska jag ringa min syster som bor i södra Europa. Där firar de i och för sig jul först i morgon, men hon är svensk och det här är ju en dag då vi förväntas tänka lite extra på varandra. Telefonsamtalen blir kanske mest: “hur långt har ni kommit med julmaten?”, men ändå.
Det finns också en hel del andra som jag skulle vilja ringa till – om det bara gick, och om jul alls betyder något för dem.
Till exempel till den afghanske tjugoåringen Kaisalami som försökte tjäna ihop några euro om dagen som frisör i backen, i kanten av det ökända flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Han hade fixat en stol, en sax, en kam och någon sprejflaska och hängt en spegel på trädstammen. Han var full av skratt och hopp om att snart få börja ett lugnt liv i Europa.
Jag skulle vilja ringa och säga – inte “god jul!” – men: må du få lite ro i den täta trängseln av människor som sover på presenningar runt dig och din familj. Det är kallt nu och varje natt är en kamp. Ja, Kaisalami, må du behålla ditt hopp för du är garanterat fast just nu på Lesbos.
I London finns en butik i Covent Garden som samarbetar med en grupp frivilligarbetare på Lesbos. Varje julklappsköp i London leder till julklappar till de asylsökande på Lesbos. De får det allra mest efterfrågade – sovsäckar, tält och förnödenheter.
Jag skulle också vilja kunna ringa till Centralafrikanska republiken, till Bambari där jag var häromveckan och fråga en av de där killarna som ingick i blåsorkestern om julen betyder något för dem? De var kristna centralafrikaner på flykt undan det hejdlösa våldet inom sitt eget land. Blåsinstrumenten var gjorda av trädrötter. Det var obegripligt fattigt. Ryms jul i kampen om att överleva?
Religion och julfirande har förstås inte längre någon direkt koppling. I det buddistiska Thailand, i shoppingens Mekka – Bangkok – stod granen stor och pyntad utanför varuhuskomplexet på Sukhumvit Road redan den första november.
Glitter med stjärnor prydde entrén till grannkomplexet – allt för att pigga upp konsumenterna. Granen av plast var hög och pyntad med stora papier maché-djurhuvuden i glada färger.
Det är många fler som jag tänker på och skulle vilja kunna ringa till.
Paul från Kamerun, ekonomen i vit skjorta som lyckats ta sig till Rom i båt över Medelhavet, men som inte fick något jobb.
Belal, rohingyakillen från Myanmar, som jag mötte i flyktinglägret Kutupalong i södra Bangladesh och senare som servitör i staden Cox's Bazar.
Också femtonårige tunisiske Monir, som tänkte köpa ny GPS för att åter sätta sig i en båt tillsammans med sina kompisar och styra mot Lampedusa.
De svarar inte längre på sina mobilnummer, så jag kan tänka på dem i dag, men inte längre ringa.
För att själv komma i julstämning var jag häromkvällen i kyrkan och hörde musik från tolv olika europeiska länder, i en julkonsert.
Alice Petrén, migrationskorrespondent[email protected]
