I den gängse schablonbilden av medeltiden är det en mörk och källfattig era vars intellektuella befann sig ljusår från modern vetenskap och nutida sätt att tänka och resonera. Analfabetismen lär ha varit utbredd, skolväsendet outbyggt och antalet betydande kulturpersonligheter ytterst litet. Sanningen är annorlunda. Även i Norden fanns det skribenter som imponerar storligen också idag, författare som höjde sig högt över mängden. I detta avsnitt möter vi två av dem: Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson.
Personerna Saxo och Snorre uppvisar stora olikheter. Saxo var en biskopstjänare som skrev sitt storverk om danernas historia för att hylla arbetsgivarna, inte minst ärkebiskop Absalon i Lund, medan Snorre var en storman som försökte dominera över Island och till slut mötte döden för en mördares hand. Som offentliga personer hade de inte mycket gemensamt, men de var båda besjälade av driften att berätta om det förflutna, viljan att rädda historier och skrönor till eftervärlden, och de var båda kreativa och skickliga författarbegåvningar. Såväl Saxos som Snorres verk överlevde och kom att spela svårligen överskattade roller för europeisk kultur. Saxos Danmarkshistoria har skänkt oss berättelserna om Amled – original-Hamlet – och många andra gamla hjältar, och tack vare Snorre känner vi till mängder av gamla nordiska gudasagor.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den nordiska högmedeltidens två största skribenter, Saxo Grammaticus i Danmark och Snorre Sturlasson på Island.
Bild: Framsidan av Christiern Pedersens Danorum Regum heroumque Historia, Paris 1514 (se Gesta Danorum). Wikipedia, Public Domain.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Historiska Media | Acast. Innehållet i podden är skapat av Historiska Media | Acast och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
