Peter Criss soloskiva från 1978 är den av Kiss skivor, om vi räknar alla med Kiss logtyp på som Kisskivor, som oftast hamnar sist när fans eller kritiker ska rangordna dem. Är det befogat? Är kattens utflykt på egen hand verkligen så makalöst värdelös som ryktet gör gällande? Nej, det är den inte. Långt ifrån.
I Peter Criss har vi en skiva som på sina håll snuddar vid det fantastiska och ibland rent av når det. Kommersiellt hade den ingen chans och vem den tänkta publiken var är oklart. Men det är en skiva som avslöjar Criss drömmar om rock n roll utan smink, utan eld och blod och raketer. Criss drömmer om groovet. Samtidigt drömmer han om att visa att det inte var en slump att hans Beth var Kiss största hit dittills. Han ville visa att Beth inte bara var producenten Bob Ezrins förtjänst. Han brottades med dålig självkänsla och soloskivan var hans chans att visa både sig själv och andra att han hade vad som krävdes för både vara bandets stora stjärna och för en egen karriär vid sidan.
Criss skiva pekar på ett helt otroligt mod eftersom Criss inte låter sig hindras av detaljer som att han inte kan skriva låtar, spela i ungefär samma tempo en hel låt eller ens stå på benen. Det finns något väldigt vackert i det. Något älskvärt. Häng med mig och Sväva in i ett märkligt ljudlandskap som inte liknar något annat i Kiss samlande verk.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Nils Karlsson. Innehållet i podden är skapat av Nils Karlsson och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
