”Mognad för mig är att inse att jag har varit med om saker och lita på min erfarenhet men ändå vara ödmjuk för att vi är i en ny kontext.”
Vår gäst är Cecilia Uneram, förbundsdirektör för Södertörns Brandförsvarsförbund med lång erfarenhet av internationella hjälpinsatser. Har tillhört MSB:s nationella resurs vid kriser och katastrofer och var Sveriges första kvinna med titeln räddningschef.
”Vi är så tidspressade, förändringstakt och osäkerhet är hög samtidigt som vi ska göra snabba resultat. Då förlorar vi att lyssna på varandra och utforska olika perspektiv och istället går vi direkt på lösning. Det blir ett fördummande. Det finns en norm, att vi snabbt ska komma till beslut, hålla i och vara bestämd. Det försvårar för oss att analysera och fatta kloka beslut.”
Vi talar om hur människor generellt öppnar sina armar i kriser och hjälper varandra. Cecilia som har erfarenhet av en lång rad internationella hjälpinsatser jämför olika kulturer och att det finns skillnader mellan hur man visar upp känslor i pressade situationer. Att det i Sverige, finns en förväntan på att exempelvis chefer och beslutsfattare inte ska visa så mycket känslor. Hon tror på och vill arbeta för, att det är en tillgång att visa både ilska, glädje och sorg i arbetet och att det snarare är en tillgång.
Cecilia berättar att hon inte tar något för självklart och att döden finns nära. Att hon inte är rädd för döden. Barnen har varit med henne på jobbresor och har fått lära sig att döden är en naturlig del av livet.
Vidare reflekterar hon över att vi skulle behöva mer gråskalor i våra resonemang och beslut. Ingenting är svart eller vitt. Och vi behöver kunna ändra oss och fortsätta reflektera och inte fördöma tvivel eller velighet. Annars riskerar vi att fördumma oss
Vi behöver mer av gråskalor och fler tårar säger hon med ett leende.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Ulrika Sedell och Reuben Sallmander. Innehållet i podden är skapat av Ulrika Sedell och Reuben Sallmander och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
