Utrikeskrönikan 9 juni 2023
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag. Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat. Men ibland passar det att höra av sig till sin mor. Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte. Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för. Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk. Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk. Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa[email protected]
