Utrikeskrönikan 14 januari 2021.

Här är Kairo, fredag.Varje tå är individuellt lindad. De sticker fram som små gulnade stumpar och jag lägger genast märke till dem nu när jag träffar honom igen. Första gången vi sågs var jag tio år gammal, det var ett par år innan han åkte till Paris för behandling mot en svampinfektion då hade han varit död i 3184 år. Det här är Ramses II:s mumie.Jag återsåg honom i förrgår.Hans mumifierade gestalt, med det rödblonda håret och de lindade tårna, har funnits i mitt undermedvetna i många decennier och nu har han fått ett nytt hem i Museet för egyptisk civilisation i Fustat i utkanten av Kairo. Nej, det här är inte det stora nya museet i Giza vid pyramiderna, det har inte öppnat ännu, invigningen är flera år försenad. Utan det här är museet som var målet för den spektakulära tv-sända gyllene mumieparaden i våras när inte ens regimkritiker kunde undgå att imponeras även om de försökte avfärda mumieparaden som farao president Sisis kröning.Nu ligger mumierna här i tempererade glaslådor på bottenvåningen, i ett slags fönsterlös labyrint med respektfullt dämpat ljus. Här ligger krigarkungen Ramses II, eller Ozymandius i Shelleys dikt, han blev far till över 100 barn och ska ha gift sig med sin egen dotter, och i populärkultur den som höll Moses fången.  Och här ligger Ramses IIs noble far Seti 1, vars tempel i Abydos utsmyckades av de skickligaste reliefkonstnärerna, hans grav i Luxor hör till de mest fantastiska. När jag trängs här bland tonårstjejer på skolutflykt, påminns jag om de sju år på 80-talet då mumierna inte fick visas alls. Dåvarande president Sadat bestämde att det var olämpligt, av religiösa skäl, att ställa ut döda människor. Han fick medhåll av konservativa islamister, men nu när jag frågar tonårstjejerna om de har några invändningar, svarar alla: nej nej detta är vår civilisation, vi är stolta över vad de gamla egyptierna åstadkom.Efter alla nedslående nyheter om politiska fångar, övergrepp, bristande yttrandefrihet och rädsla, är det roligt att få vara positiv och få berätta om faraoniska tår. För i den stora utställningshallen ovanför mumielabyrinten, möts man inte bara av intressanta montrar med musikinstrument, redskap, och lod - den tidens vattenpass - utan här finns också kanske världshistoriens första tåprotes, 3000 år gammal. Den är omsorgsfullt tillverkad i trä och tillhörde en prästdotter som blivit av med sin stortå. Och eftersom stortån bär upp 40 procent av kroppsvikten och är så viktig för balansen, fick denna prästdotter en protes i trä. Och i montern, intill stortån av trä, syns hennes verkliga tår, mumifierade och skrumpna, alla individuellt lindande.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairo [email protected]        

Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.