Det finns en föreställning om vad 1980-talet är som bottnar i att decenniet i mångt och mycket inom all kultur – musik, konst, film – kommit att definieras utifrån det som hände efter 1985, i en tid av växande finansmarknad, stigande bostadspriser och börs, biltelefoner, utsvävningar och alla möjligheter med trummaskiner. Men när 1980-talet börjar hänger mörka skuggor över tiden. Slutet av 1970-talet var en tid som bar på många besvikelser i det till synes fullbordade folkhemmets spår.Ett välfärdsbygge tycktes stå klart men klasskillnaderna och segregationen ökade. Här finns också en värld som bär på ett hot om ett kärnvapenkrig, av upprustning och kamp mellan öst och väst. Tanken tycks uppstå, kanske är det här decenniet som kan fixa detta. Om efterkrigstidens modernism djärvt slungat sig ut i den internationella världen, i en nyvunnen frihet, självsäkert hävdat gränsernas upplösning, samma överallt, den gemensamma utgångspunkten, den praktiska bostaden, det strama formspråket, det industriella byggandet, så blir 1980-talet när det börjar en vändning inåt, mot traditionerna, mot det lokala, mot gemenskapen, tryggheten, och med blicken vänd mot den gamla historien. Ett decennium som i en svart-vit värld sökte paradoxerna, som till en början med uppriktigt allvar vill ge plats för fler olikheter – en större mångfald, bostäder för alla – och som på vägen upptäckte valfriheten. Ett decennium som önskade det som var nära, och i skuggan av det moderna projekt började söka i historien. I Upplands Väsby söker man gemenskapen på små glasade gårdar. I Berlin flödar fantasin och flamboyansen när paret Baller börjar fylla i den gamla stadens luckor med PUNK SOLAR NYFUTURISTISK ART NOUVEAUX. Det är kritisk rekonstruktion, det är organisk brutalism, det är uppbruten vitalism, det är det postmoderna språkets sökande efter former. Det hände som en del av IBA 1979-1987, en bostadsutställning som var en forskning, en undersökning och ett byggande. IBA skulle ersätta 1970-talets stadsbyggnadspolitik, med motorvägsplaner, slumsanering, rivningar och istället använda den gamla staden som inspiration och byggmaterial. I Jönköping bygger man bensinmackar som vill vara flygplatser. Och överallt ligger innerstäderna och väntar på att återupptäckas. Och pionjärerna – förtrupperna – är husockupanter som bygger vardagliga utopier och fastighetsmagnater som nolltaxerar. Välkomna till 1980-talet.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Staden podcast. Innehållet i podden är skapat av Staden podcast och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
