Glenn Gould bemästrade Bachs Goldbergvariationerna till perfektionism. Hans pappa sa att han spelade piano i luften vid tre dagars ålder och fick barnsköterskan att utbrista att han nog skulle bli konsertpianist eller läkare. Men med tiden blev hans liv allt märkligare.
Barndomen utspelade sig i en övre medelklassmiljö i Toronto och det lilla samhället Uptegrove, beläget vid en vacker sjö. Det var 50-tal när han slog igenom och tv-mediet behövde sitt innehåll. Glenn Gould var som gjord för denna tid, en karaktär som alla kunde leva med. Äldre redaktörer älskade musiken han spelade, medan yngre filmare tjusades av hans mörka lockar, gängliga gestalt och känsliga ansikte. Han såg ut som James Dean, men spelade 1700-talsmusik i konsertsalarna.
Det är svårt att hitta fram till Glenn Gould. Det är som om hans liv redan har den perfekta bågen. Född begåvad, det enda barnet, älskad bortom sans och förnuft. Totalt gehör, snabbtänkt och verbal. Karriären tar fart och applåderna dånar, men snart tar de excentriska dragen tar över, liksom missbruket av piller.
Glenn Gould utvecklar hypokondri och som en konsekvens därav strategier och ritualer för att överleva dagarna. Han debuterar med Goldbergvariationerna och slutar med en nyinspelning där han reviderar sin tolkning. Han dör vid nyss femtio fyllda.
Medverkar gör Joakim Thelander doktor i sociologi och lektor i kriminologi på Högskolan i Kristianstad, radioproducenten Britt Edwall, Emil Svanängen som uppträder under namnet Loney Dear och pianisten Rolf Lindblom.
En dokumentär från 2021 av Po Tidholm.
Producent P2: Antonio de la CruzMixning: Staffan Schöier
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
