Turismen kritiseras från flera håll, men allting tyder på att resandet kommer att fortsätta öka. Författaren och reseskribenten Per J Andersson reflekterar över vilka resor som är nödvändiga.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2020.
Turismen har utvecklats till en av världens viktigaste ekonomiska drivkrafter, som kan kopplas till närmare vart tionde jobb och tio procent av världens samlade BNP. Från millennieskiftet till coronaepidemins utbrott våren 2020 dubblerades antalet internationella semesterresor till 1,4 miljarder. Och hittills har alla pandemier, kriser, askmoln och terrorattacker bara inneburit tillfälliga avbrott i en till synes ostoppbar urkraft.
I takt med detta har också invändningarna blivit fler. Det har handlat om exotiseringen och resandets ojämlikhet. Som om turismen vore en fortsättning på den europeiska kolonialismen, som Edward Said var inne på i sin klassiska bok Orientalism från 1978.
Det handlar också om kritiken av massturismen som gjort att invånarna fått nog på turistiga hotspots som Barcelona, Venedig och Mallorca.
Och det handlar förstås om klimatlarmens fokus på flygandet. Visst fick nya begrepp som flygskam och tågskryt svenskarnas semesterflygande att minska något 2018. Men väldigt lite. Bara för att året därpå fortsätta att öka.
Som sagt: som om resebegäret vore en ostoppbar urkraft.
Att resenärer är smittspridare, det har människan alltid vetat – även innan vi fick vetenskaplig evidens på att det var så. Det konstaterar Johan Norberg i sin essäsamling Viruset och världen, som gavs ut mitt under covid 19-epidemin i april 2020. Därför har resenärer och utlänningar ofta utsetts till syndabockar när epidemierna slagit till. Syfilis kallades polska sjukan i Tyskland, italienska sjukan i Frankrike och fransosen i resten av Europa, medan medeltidens pestepidemier skylldes på judar och romer och andra minoriteter som ofta korsade nationsgränserna.
I Sverige låg fokus ett tag på att coronasmittan hade tagit sig in i landet med återvändande skidturister från Alperna. Vilket fick Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att nöjt konstatera att de hedonistiska afterski-festerna hamnat i ”välförtjänt vanrykte som vår tids centrum för skörlevnad och osunda ångor”. Över 2 000 gotlänningar gick samtidigt med i Facebookgruppen Stoppa färjan med kravet att isolera ön från besökare från fastlandet.
Tur att det var stockholmsk medelklass, och inte muslimska flyktingar från Mellanöstern som kom med smittan, konstaterar Johan Norberg sin bok, eftersom det hade kunnat resultera i ett annat syndabocksläge – med betydligt obehagligare politiska konsekvenser.
Människan har alltid hittat på förevändningar för att kunna resa. Fascinerad bläddrar jag i Guide till medeltida Rom av Anna Blennow där hon med utgångspunkt i en guidebok från runt år 800 tar läsaren med till den tidens Rom.
Mycket är sig likt. Även för 1 200 år sedan, skriver hon, kantades förmodligen vägarna av souvenirförsäljare och mer eller mindre pålitliga matställen. Och precis som idag promenerade turisterna, som då kallades pilgrimer, genom staden för att titta på sevärdheter.
Ett typiskt turistmål bestod av en grav med döda martyrkroppar. Tillsammans med kyrkorna gav de upphov till en boomande medeltida reseindustri, som i sin tur möjliggjorde Roms ekonomiska comeback efter kejsardömets sönderfall.
Turismen räddade staden efter krisen. Mycket talar för att historien kommer att upprepas.
De svenska myndigheternas reseråd,..
