När Guds folk gör sitt uttåg, sitt Exodus ur Egypten och kommer fram till röda havet, griper Moses sin märkliga stav, och vidrör vattenmassorna med den. Då händer något enastående. Rakt genom havets djup öppnar sig en väg mot friheten. När Egyptierna når stranden och följer efter dem, sluts åter havet. Den forna världens slav-härskare drunknar och går under i djupet.
I de kapitel som handlar om Exodus ställer Gregorius ett antal frågor. Vad är Guds essens? Vad fanns innan skapelsen? Vad finns utanförden synliga världen? Svaren får vi genom Anden, som når också Djupen hos Gud. Ja, vad är då detta djup som finns hos Gud? Genom vilket det ena kan passera, men det andra går under. Det handlar om dopet, genom vilket det ena instiger mot nya världar, men i vilket det andra sjunker ned mot kaos, död och upplösning.
I sin utläggning av Exodus är Gregorius högst medveten om att i det gamla testamentet betecknar djupet det urkaos som fanns i begynnelsen, som världen skapades av, och som den gamla världen på Noas tid åter gick under i. Ett urkaos som några texter beskriver att Gud befinner sig i en kamp med, men som aposteln Paulus knyter till något i Guds väsen.
Men jag och Pål Resare reflekterar först kring hur Gregorius av Nyssa utlägger de sju plågor som drabbar det egyptiska folket, och hur de fem elementen hjälper till att befria folket ur slaveriet: etern som svävar över de fyra andra, eld och vatten, luft och jord, till världen som nu föds på nytt.
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Den fördolda världen. Innehållet i podden är skapat av Den fördolda världen och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
