I över fyra dygn var Kjell och en kollega instängda i en nerrasad tunnel under Stockholm. Vatten och slam hade forsat in, och nu satt de i en luftficka utan kontakt med omvärlden. Hur undviker vi allvarliga ras nu när så många tunnlar byggs i tättbebyggda områden?
Idag är Kjell Tudare 82 men minnena när han som 26-årig ingenjör fick tillbringa flera dygn i en blöt, kall tunnel är starka. Han och kollegan Sören blev kändisar när de äntligen räddades, i vad som blev en av de första direktsända mediehändelserna. Hela Sverige hade följt dramatiken i radio och tv och när de kom upp stod en folksamling där och jublade.
I Vetenskapspodden fördjupar vi oss i den svåra konsten att bygga tunnlar i tättbebyggda områden. Hur vet man att man inte går genom "dåligt berg" så att de rasar, som på Kjells tid? Vad finns det för tekniker att bemästra sådant. Och hur ser man till att staden ovanför inte rasar eller får nya sprickor i fasaden?
I Stockholm görs den största utbyggnaden av tunnelbanan på 45 år och ett av de områden de ska igenom är just det "dåliga berget" som rasade på 1960-talet. Men den här gången ska de använda frysteknik för att ta sig igenom det området.
I Oslo byggs Nordens längsta tågtunnel med jätteborr i stället för sprängning för att störa omgivningen så lite som möjligt.
Och i Köpenhamn har de byggt sin tunnelbana genom mjuk sand och lera vilket är svårt på ett helt annat sätt.
Medverkande: Björn Gunér, producentProgramledare: Lena NordlundLjudtekniker: Nisse Lundin
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.
