Ett avsnitt med det omedvetna temat "filmmusik/filmisk musik". Robert har lyssnat på ny finsk "post-progressiv" rock, som snarast för tankarna till svängig agentfilmsmusik komponerad av anonyma kontorsråttor med namn som Syd Dale och Keith Mansfield. Love har spisat musik från filmen "Coraline och spegelns hemlighet", vilket för tankarna till These New Puritans och Sparks, som händelsevis bägge har gjort chockerande lappkast (om man nu får säga så i det här jävla landet). Mike Pattons/Fantômas tolkningar av klassisk skräckfilmsmusik berörs också av någon orsak. Love gör ett tappert försök att återupprätta Enyas heder, varpå vi tvärt styr över till de 90-talsmoduler som flyktigt nämndes i Trampe-avsnitten; Robert har nämligen hittat den låt som beskyller honom för att vara Gudruns egen kommunist. I sagan om Robyn Hitchcock börjar vi komma in på 90-talet, och i Bisarra hörnan får vi höra både svensk kvinnohatarprogg och den låt som kanske eller kanske inte trollade den amerikanska "song poem"-industrin. Ted Nugent, The Monks och Shirley Collins förekommer också, liksom katten Mirin.

Gilla, kommentera och recensera på The Facebook! https://facebook.com/musikensmaktpodcast/

Bidra till Loves fysiska överlevnad och få lite bonusmaterial! https://www.patreon.com/musikensmakt

Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör Musikens Makt. Innehållet i podden är skapat av Musikens Makt och inte av, eller tillsammans med, Poddtoppen.